Det finns en gammal föreställning om att Ryssland, och rysk kultur, skulle vara särskilt lögnaktigt. Efter att ha besökt Ryssland 1839 skrev den franske författaren Astolphe de Custine i en inflytelserik bok om ”lögnens land” och ”ett land av fasader”. Idén om att kulturer har egenskaper på det sättet är förstås problematisk, men den lever kvar.
Andrew Wilson skrev en bok med titeln ”Virtual politics” där han menade att rysk politik var påhittad och simulerade demokrati. Och det ligger förstås mycket i det.
I den läsvärda ”Ingenting är sant och allting är möjligt” knyter Peter Pomerantsev an till den här föreställningen. Boken bygger förstås på författarens egna iakttagelser. I Ryssland är valen uppgjorda, domstolarnas utslag kan beställas och de på tv ljuger.
Efter att rysk propaganda börjat uppmärksammats allt mer, särskilt i samband med kriget i Ukraina, har Pomerantsevs bok blivit inflytelserik.
Och den ryska propagandan är ett enormt problem. Men den är framförallt ett problem i Ryssland.
De enorma summor som Ryssland satsat på nyhetssajten Sputnik, tv-kanalen RT och annat framstår som rätt bortkastade om det enda de lett till i Sverige är några artiklar om kriget i Ukraina på Aftonbladets kultursidor.
För trots alla pengar är det svårt att hitta positiva artiklar om Ryssland i etablerade medier. Man får avlägsna sig rätt långt från den politiska mittfåran innan man hittar någon som gillar Putin.
De två stora ämnena för den ryska propagandan är Ukraina (har tagits över av fascister köpta av USA) och invandringen till Europa (är del i vad man i ryska tidningar efter sexövergreppen i Köln kallade ett "sexjihad", som syftar till att förstöra den europeiska kulturen för alltid).
Invandring och Ukraina är ämnen valda för den ryska publiken. Tv talar om Ukraina för att legitimera kriget där och om invandring för att visa att i Europa råder kaos, medan Ryssland har en stark ledare och stabilitet.
Invandringen är särskilt intressant eftersom den amerikanska "rasfrågan" tidigt var en viktig del av den sovjetiska propagandan. I filmen "Cirkus" från 1936 tvingas en vit amerikansk kvinna dölja att hon har barn med en svart man. Men i Sovjetunionen är hon och hennes barn välkomna.
Sovjetiska tidningar rapporterade flitigt om lynchningar och andra övergrepp mot svarta i USA. Under 60-talet gjordes Svarta pantrarna och särskilt Angela Davis till hjältar.
Idag är etnicitet, eller ”ras”, lika centralt för den ryska propagandan. Man det är inte USA som är intressant utan Europa. Och Ryssland har intagit precis motsatt position jämfört med den sovjetiska.
Dmitrij Kiseljov, som leder tv-programmet Vesti på söndagar, har inte några betänkligheter mot att hitta på nyheter. Men många nyheter om Europa som sprids i Ryssland kommer från internationella tidningar.
Om man tittar på det som skrivs om Sverige och invandring i den Kremltrogna tabloiden Komsomolskaja Pravda kommer de inte sällan från källor som The Local och internationella nyhetsbyråer. Nyheter vinklas ibland hårdare, men framförallt kännetecknas rapporteringen av en total ensidighet.
I artiklarna skildras invandrare och flyktingar bara som problem. Det finns ingen förståelse för flyktingarnas situation. Flyktingar är aldrig subjekt i historierna. Att många i Sverige tycker invandring är bra nämns inte heller.
Det stora problemet med den ryska propagandan är, enligt min personliga erfarenhet, att många som tittar på rysk stats-tv har en så annorlunda, och felaktig, bild av flyktingar i Europa att det är svårt att ha en vettig diskussion om det som pågår.
Också mycket av den sovjetiska propagandan om hur svarta behandlades i USA byggde på vad amerikanska tidningar och internationella nyhetsbyråer rapporterade. Att använda utländska källor ansågs öka trovärdigheten. I sin bok om ”ras” och propaganda under kalla kriget, “The Opinions of Mankind”, menar Richard Lentz och Karla K Gower att sovjetiska tidningar återgav många artiklar ganska troget originalet.
Den ryska propagandan har på senare tid kommit att framställas som enormt inflytelserik. Exempelvis hävdas det att Ryssland skulle vara delaktigt i extremhögerns framgångar i Europa. Med Donald Trump har det antytts att Kreml till och med kan komma att få sin egen man i Vita huset. Ryska liberaler som annars ägnar sig åt att avslöja rysk propaganda har starkt ifrågasatt sådana historier.
Visst stödjer Ryssland europeisk extremhöger. Men partier som Sverigedemokraterna klarar sig alldeles utmärkt utan rysk hjälp. Att rasistiska partier blir allt starkare i Europa har mycket att göra med den politik som förs i de olika länderna. Den ryska propagandan spelar en marginell roll.