Det 19 juni åker Kjell och hans fru till Östra kyrkogården i Malmö för att titta på blommorna som överlämnades när en släkting begravdes två dagar tidigare. Kjell tar upp sin telefon och panorerar över området.
Tre killar på en bänk reagerar direkt. De rusar fram och frågar varför han fotograferade dem.
– Jag svarade att det hade jag inte alls gjort.
Killarna vill titta i telefonen. Kjell vägrar. Plötsligt tar den minste i gänget, en kille som enligt Kjell ser ut att vara tolv år, kanske tretton, fram en pistol. Han drar ut magasinet som för att kontrollera att den är laddad, skjuter in det igen och trycker sedan pipan mot Kjells panna och säger: ”Du ska dö”.
Pipan är kall och gjord av metall. Den kändes äkta, berättar Kjell.
– Då känner man sig lite spak. Jag är ju över 70 år och så står jag där och blir fullständigt tillintetgjord inför en tolv -trettonåring. Jag vågade inte göra någonting.
– Men min fru började skälla och gorma. "Vi har varit på en begravning, vi är i sorg och vill bara titta på blommorna".
Paret vänder sig om och går mot bilen som står parkerad ett tjugotal meter bort. Efter ett par steg känner Kjell pistolen mellan skulderbladen.
– Då tänkte jag; nu skjuter han.
Men så hör han en av killarna:
– Ni är så jävla gamla så ni får leva.
Det är nära till bilen. Kjell manar sin fru att skynda sig in och stänga dörren. Sedan en tid tillbaka är det fel på låset vid förarsidan. Och det var nog tur, säger Kjell.
– En av dem försökte rycka upp dörren och sedan började han och ytterligare en sparka på båda sidor av bilen. Den tredje slog med pistolkolven mot bakrutan.
Kjell rivstartar och kör därifrån.
Samtidigt som han kör runt kyrkogården ringer han 112. Polisen är snabbt på plats.
Han får höra att poliser söker av kyrkogården. Men killarna är borta. När Kjell och hans fru blir förhörda får de veta att brottsofferjouren ska ringa inom tre dagar, och att polisen kommer att höra av sig redan nästa dag. Flera gånger under förhöret uttrycker poliserna, enligt Kjell: ”Ni ska veta att detta är ett jävligt allvarligt brott”.
En utredare ringer dagen efter.
– Han vill att vi ska göra en fotokonfrontation innan midsommar (fyra dagar senare). Han är väldigt angelägen om det.
Dagen därpå ringer polisutredaren tillbaka. Fotokonfrontationen hinns inte med innan midsommar.
Det dröjer två månader innan han hör av polisen igen.
– Vi lät det först bero men efter någon månad, när varken brottsoffefjouren eller polisen hört av sig, försökte jag få tag på utredaren. Jag höll på varje dag i två veckor men fick inte tag på honom eller någon som visste var han var.
– Till slut blir jag kopplad till hans chef, Per Jonsson, och då var jag så förbannad så jag sa "nu får ni fan i mig ta tag i detta. Hade de behövt trycka av för att ni ska göra någonting?"
Då ringer utredaren upp, ber om ursäkt och förklarar att han haft semester. En dag senare kommer ett brev från polisen.
Ärendet är nedlagt: ”Vidtagna åtgärder har inte lett till att någon kan misstänkas för brottet. Ytterligare utredning kan inte antas ändra på det”.
– Det är ju inte så konstigt. Konfrontationen hade ju kunnat vara avgörande men den blev ju aldrig av. Jag ser deras ansikten framför mig hela tiden, jag skulle ha känt igen dem direkt.
– Det är för dåligt. Polisen har inte hållit det vi kommit överens om. Men om det beror på en allmän slöhet eller personalbrist vet jag inte.
Förundersökningsledaren Per Jonsson som avskrev utredningen vill inte kommentera ärendet, utan hänvisar till Lars Förstell, informatör hos polisen.
– Vad jag kan se har åtgärder vidtagits inledningsvis för att få något att jobba vidare med, säger han.
Att döma av polisens tjänsteanteckningar gjordes alla utredningsförsök under de första tre dagarna.
– Men det betyder inte att utredningen avstannade helt, säger Lars Förstell.
– Man har undersökt om det finns övervakningskameror i området och kontaktat polisen i Rosengård för att se vad de kunde bidra med utifrån signalement. Men det gav inget underlag som gjorde en fotokonfrontation möjlig.
Själv hittar han inga formella brister i utredningen men tycker att "man mycket väl kunde ha informerat målsäganden".
Nu har det snart gått tre månader sedan dödshotet på Östra kyrkogården.
Kjell och hans fru har varit vid gravplatsen igen, men de tar alltid en annan bil om gärningsmännen skulle vara där igen.
– Det är svårt att få ro i själen, säger han.
Kjell heter egentligen något annat.
