Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: EU är en union på gränsen till sammanbrott.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.Bild: Jean-Francois Badias
Vad kommer historieböckerna att säga om det informella EU-toppmöte som under fredagen inleds i Slovakiens huvudstad Bratislava? Kommer Bratislava att bli ihågkommen som staden där det europeiska samarbetet i september 2016 återfick välbehövlig kraft och riktning? Eller kommer Bratislava att gå till historien som platsen där en försvagad union till sist kollapsade under trycket från inneboende motsättningar?
Möjligen låter det här överdrivet dramatiskt. Men det går inte att komma ifrån att även ledande politiker och företrädare för EU i dessa tider låter som kraxande olyckskorpar.
När EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i onsdags höll sitt årliga linjetal om tillståndet i unionen slog han an en dyster ton:
"Vår union befinner sig, åtminstone delvis, i en existentiell kris."
Aldrig förr sade sig Juncker ha sett sådan brist på enighet medlemsstaterna emellan, så få områden där de är överens om att samarbeta.
Det brev EU-presidenten Donald Tusk skickat ut inför toppmötet är fullt av ödesmättade formuleringar.
"Vad vi behöver mer än någonsin tidigare är en bekräftelse av vår känsla av samhörighet", skriver Tusk.
Det vore ett "fatalt misstag" att se Storbritanniens beslut att lämna EU som ett uttryck för specifikt brittiska förhållanden, varnar Tusk:
"Idag anser många människor, inte bara i Storbritannien, att det är ett hinder för stabilitet och säkerhet att vara en del av den europeiska unionen."
I EU utkristalliserar sig nu tre mer eller mindre tydliga block med egna agendor.
Ett block utgörs av länderna i södra EU: Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, Cypern och Malta. Dessa länder träffades i Aten förra fredagen för ett första eget toppmöte, som uppladdning inför Bratislava.
"Nu är vi många, nu kan vi röra om", sade Italiens premiärminister Matteo Renzi efter mötet och tillade att maktbalansen inom EU är på väg att förändras. Renzi verkade särskilt nöjd med att ha fått med Frankrike på tåget.
I en gemensam deklaration understryker EU Med, som gruppen kallar sig, behovet av ökad tillväxt och investeringar. Korrekt men lite magstarkt när det kommer från länder som i många fall visat minst sagt begränsad vilja till nödvändiga strukturella, ekonomiska reformer. Att EU har svårt att få fart på tillväxten, plågas av hög arbetslöshet och tappar mark i den globala konkurrensen är inte minst en följd av att dessa länder levt över sina tillgångar och i största allmänhet fört en oansvarig ekonomisk politik.
En andra, vid det här laget väletablerad union inom unionen, är de fyra Visegradländerna: Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien.
Jaroslaw Kaczynski, ordförande i det konservativa polska regeringspartiet Lag och rättvisa, och Ungerns premiärminister Viktor Orbán, förespråkare för den "illiberala demokratin", är två nationalister som funnit varandra. På en konferens nyligen utlovade de en "kulturell kontrarevolution" som radikalt ska omforma EU.
Kaczynski, den polska politikens grå eminens, och Orbán vill återföra makt till medlemsstaterna, från Bryssel. Den fråga som har störst symbolisk betydelse och som kanske tydligast förenar de två är ett motstånd mot invandring – läs muslimsk invandring – och en avsky för mångkultur.
Ett tredje block utgörs av medlemsstaterna i Nordeuropa, med Tyskland som kraftcentrum. Länder som på sitt sätt definieras av att de inte tillhör någon av de andra grupperingarna, de flesta av dem nettobetalare till unionen med i mångt och mycket en liknande, pragmatisk hållning till EU-samarbetet och unionens framtid.
Hyllmeter av traktat, lagar och förordningar reglerar samarbetet inom EU. Men vad hjälper regler och överenskommelser om ingen följer dem? Samarbetet inom EU kan inte regleras fram. Det bygger på den goda viljan, på en beredskap att – rätt ofta – sätta det gemensamma bästa framför snäva, nationella intressen.
Utan denna goda vilja upphör EU att fungera.
Finns det så mycket god vilja kvar att det räcker för att bryta EU:s onda missnöjesspiral?
Svaret kan ges i Bratislava.
Gå till toppen