Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Minnesord

Anna-Lisa Eriksson

Anna-Lisa Eriksson, Malmö, har avlidit, 97 år gammal. Hon efterlämnar barnen Ulla, Ingela och Claes med familjer samt barnbarn och barnbarnsbarn.

Min mamma är död.
Hon hette Anna-Lisa Eriksson, född Melander och uppvuxen på Slottsberget på Lindholmen mittemot Amerikakajen och Masthuggskyrkan i Göteborg.
Barndomens lekar på bergknallarna ovan den mäktiga hamnen med varven, båtarna och ”hästfärjan” som stävade mot kajen på andra sidan älven, var intensiva.
Dunket från fiskebåtarna, dofterna från kajen och vildrosorna bland bergknallarna följde henne genom livet. Slottsberget är idag en väl bevarad kulturmiljö. På mammas tid var det dass på gården och barnen fick hämta vatten vid pumpen. Mormor och morfars grönmålade gamla trähus är numera ommålat i mondänt gråviolett.
Som ung hade mamma en svans av förälskade pojkar efter sig. Pappa Gunnar var arg som ett bi och läxade upp de förhoppningsfulla så det dånade. Mamma Ingrid var av den blidare sorten som tyst lotsade in sin dotter i bäddsoffan intill de sovande syskonen. Familjen hade fyra barn. Mamma skötte sig dock med den äran: sjöng i kyrkokören som barn, jobbade extra på Lillhagens mentalsjukhus efter skolan och utbildade sig till kosmetolog. Musikintresset drog henne också till stadens konserthus där hon bland annat njöt av Sibelius och Nielsen. Och vem dirigerade där om inte Tor Mann – pappan till hennes första ”stadiga” pojkvän Torsten.
Men så träffade hon Erik, min pappa, och flyttade till Malmö.
Klivet till södra Sverige var långt, men mamma älskade Skåne och fick många vänner. Där – på Roskildevägen med Pildammsparken som granne – skull hon bo fram till sin bortgång den 25 augusti i år. Det blev sextionio år.
Min mamma såg ut som en filmstjärna och hade vansinnigt röda läppar. Hon klädde själv om soffan i vardagsrummet och satt uppe på nätterna och sydde balettkjolar till mina dansuppvisningar på Stadsteatern. Jag var stolt över min mamma. Hon var nämligen min främsta supporter.
Mamma var bara 42 år gammal när pappa dog.
Ensam med tre barn att försörja kämpade hon på och lyckades få ett jobb som frivilligassistent för de skånska lottorna på försvarsstaben, FO 11 i Malmö. Frivillig – så benämndes de så kallade frivilligorganisationerna Svenska Lottaförbundet, Sveriges Bilkårister med flera. Min mamma hade tjänstgjort som signal-lotta kalla vinterdagar i Norrland under kriget. Hon tog FO-staben med charm; ordnade kurser, deltog i militärövningar och såg till att lottakåren föryngrades. Hon deltog i internationella sammankomster, vandrade fyra mil om dagen i den holländska Nijmegenmarschen, fick en rad medaljer för sina insatser och utsågs till kapten.
Som pensionär gick hon med liv och lust in för Hanaholms Motorklubb, lärde sig bokbinderi och reste land och rike runt med arkeologiföreningen tillsammans med ett av sina barnbarn. Gissa om han blev arkeolog! Hon följde utvecklingen i världen och skrev många insändare till Sydsvenskan. Hon skrev på sin dator – med enbart versaler och emellanåt utan punkt. Men hennes engagemang var starkt. Hon hade varit en fin journalist.
Gå till toppen