Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Steve Sem-Sandberg skildrar mörkret mästerligt

Steve Sem-Sandberg flyttar sig närmre samtiden i sin nya roman. Men det mänskliga mörkret förblir oförändrat. Och hans gestaltning av det är omistlig, skriver Elisabeth Hjorth.

Steve Sem-Sandberg debuterade som 18-åring, 1976 med romanen "Sländornas värld". 2009 tilldelades han Augustpriset för "De fattiga i Lódz".Bild: Fredrik Hjerling

Steve Sem-Sandberg: Stormen. Albert Bonniers förlag.

”Ni ofta börjat säga vem jag är, men hejdat er och låtit mig förgäves på saken grubbla.”
Att vara ingens barn: en frihet och en förbannelse. Hänvisad till få fakta och många fantasier om sitt ursprung slits barnet mellan hopp och förtvivlan. Mirandas replik i William Shakespeares sannolikt sista pjäs kunde vara Minnas i Steve Sem-Sandbergs nya roman, som en av flera mer eller mindre uppenbara förbindelser. Författaren har enligt uppgift plockat upp några trådar från Shakespeares ”Stormen” i sin egen berättelse med samma namn.
Sem-Sandberg, som utforskat mänskliga avgrunder under nazitidens Europa i romanerna ”De fattiga i Lódz” och ”De utvalda” gör med ”Stormen” en gir norrut, till en liten ö utanför Oslo. Dit återvänder Andreas Lehman för att röja upp i Gula villan där han växt upp tillsammans med systern Minna och den nu döde fosterfadern Johannes. Det är tid att konfrontera historien. Glömda brev och gömda hemligheter återfinns som sig bör i dödsboets skrymslen. En hård berättelse om skuld och sorg, makt och vanmakt rullas upp.
Till frågan om ursprunget hör den gåtfulle landsförrädaren Jan-Heinz Kaufmann. Under många år ägde han i princip hela ön, och långt efter sin död hemsöker han dess invånare. Utifrån botaniska, politiska och privata intressen grundande Kaufmann två kolonier vars syften Andreas blir alltmer upptagen av att undersöka. Den ena var ett experiment med odling, den andra en välgörenhetsinrättning för krigsbarn. Gränsen mellan dem grumlig.
Det ”skeppsbrottets grymma skådespel” som upprör Miranda i första akten av ”Stormen” ekar i Sem-Sandbergs roman i form av en ödesmättad flygkrasch. Ön härjas av låga inflygningar mot fastlandet, de våldsamma ljudexplosionerna blir romanens återkommande stormar. Mellan dessa är det som berättelsen om barndomen hos Johannes äger rum.
Två fosterbarn, två ensamheter. Minna är den oregerliga, hela hon ett ständigt uppflammande skrik över ön, ända tills hon en dag försvinner. Och Andreas som alltid måste hålla henne under uppsikt, en oombedd och oduglig beskyddare. Två barn och en desperat, rådvill kärlek på en plats som både skapar syskonen och förgör dem.
Låter Steve Sem-Sandberg sina romaner utspela sig på kringskurna platser för att han vill skildra maktens mekanismer? Eller råkar de platser han intresserar sig för bara vara hemsökta av maktens spel? Oavsett vilket tycks platserna generera betvingande berättelser som inte ger efter för några krav på mänsklig tröst och försonande ljus.
”Ön: det var som om den alltid funnits, fylld av klagande, gåtfullt liv redan innan någon satte sin fot där.” Där rör sig den sjuka och undangömda Helga, den vanställde herr Carsten med sina hundar och den tafatte försupne Johannes som oberäkneliga himlakroppar kring syskonen.
Liksom i Steve Sem-Sandbergs tidigare romaner spelar arkiven en roll i "Stormen". Den bokföring som Johannes kallar Kartago innehåller ett livs besvikelser och hemligheter. Kartonger med kvitton och fotografier, åldrade botaniska och medicinska skrifter, allt tas i anspråk när de förgångnas spöken frammanas. Vad som avslöjas ska dock förbli förborgat här.
Det är trots allt Sem-Sandbergs gestaltning som är omistlig, sättet han beskriver ett förbipasserande flygplan eller ännu hellre ett strävt regn eller en genomskinlig gryning. Det är fenomenens poetiska dramatik som skapar en dröjande mättad läsning, så som det är när man läser något riktigt fint. Hans skiftande himlar är släkt med Sara Stridsbergs, som härförleden kallades naturlyriker. Men där Stridsbergs karaktärer träder fram i kraft av författarens ömhet är det hos Sem-Sandberg sanningen som har företräde. Sanningen som gåta och paradox. Det går inte att bena ut vad som är avgörande för personernas handlingar. Är det omständigheterna eller viljan eller något annat som får människor att visa grymhet? Har kollektivt hat en egen existens? Kan det kallas kärlek om det bara inte finns någon annan att ty sig till?
Av romanens båda mysterier blir den älskade systern till slut mer intressant än den tveklöst angelägna historiska skamfläcken. Minna hade gärna fått ta större plats, för att förklara Andreas besatthet av henne och varför hennes sprattlande och förvildade person oskadliggörs. Också Kaufmann förblir något undflyende. Egentligen är det ön som sådan som står fram tydligast, med sitt ansikte av fegt hat och slö oskuld.
Här befinner sig läsaren återigen framför en version av mänskligheten som skrämmer, om än mera samtida och igenkännbar än i Sem-Sandbergs senaste böcker. Människan är mörk och konsten, själva romankonsten är det enda ljus som erbjuds. Å andra sidan lyser det enastående starkt och klart.
Gå till toppen