Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Superhjälten som försvann

Ludovico Girardello i rollen som den osynlige pojken.Bild: Njutafilms

Den osynlige pojken

BIO. UNGDOMSFILM. Italien (Il ragazzo invisibile), 2015. Regi: Gabriele Salvtores. Med: Ludovico Girardello, Noa Zatta, Valeria Golino. Från 11 år. Längd: 1, 40.
Svenska biodukar lusas inte ned av filmer om trettonåriga superhjältar som vänder sig till yngre tittare. Men italienaren Gabriele Salvatores ungdomsfilm om den mobbade, ensamme särlingen Michele, som blir synlig för omvärlden först då han blir osynlig, är ett väldigt sympatiskt försök ändå.
Michele är en Alex Riley (Anthony Horowitz unge MI6-agent), en Peter Parker, en pojken med guldbyxorna som han såg ut i Ella Lemhagens tappning. Ska vi säga en mycket klassisk utvecklingsfilm i färgstark förpackning. Regissören Salvatores (en habil ungdomsskildrare men mest känd för sin "Mediterraneo") ger honom ett slags obändig integritet och inre styrka trots att hans liv hemma i Trieste ter sig hopplöst i filmens inledning; hans fåfänga försök att flirta med skönheten Stella varvat med mobbarna som jagar honom i skolkorridorerna. Och så kliver han in i en maskeraddräkt som inte bara gör honom osynlig utan i ett slag förvandlar hela hans omgivning till en global konspiration född i Gulag med ryska barnexperiment. Världen blir ett äventyr larger than life och Michele får plötsligt styra den.
Salvatores flirtar hårt med superhjältegenren. Det är bjärt och lite grafiskt kantigt i gestaltningen. Men så rinner charmen över i en lite påfrestande övertydlig berättelse om ung utsatthet. Mängder av metaforer istället för gestaltning. Och någonstans där misstänker jag att Salvatores förlorar sin unga publik, den som sedan länge är mer än förtrogen med förlagorna ...
Gå till toppen