Det är tisdag och jag vaknar med en krypande känsla av ångest i kroppen. Det finns inga uppenbara skäl så jag utgår ifrån att det beror på att jag drack några glas vin kvällen före och bestämmer mig för att ignorera skiten. Några timmar senare ligger jag hoprullad intill katten och gråter hejdlöst.

På Facebook skriver jag att jag känner mig som en karaktär hämtad ur Shakespeare och/men med pms. En tyst flod av bifall, nästan bara från kvinnor.

Nästa dag skriver jag: gud är stor pms är större. Sen ligger jag på divanen och gråter som ett barn. Nu är det såhär igen, snyftar jag. Kan man inte få antidepp för det här?

Min psykolog försöker förstå. Finns det någon utlösande faktor? Någonting särskilt jag tänker på? Han brukar ju inte ordinera medicinering säger han försiktigt, det här är ju samtalsterapi.

Men du fattar inte, bölar jag. Det är klart att det finns någonting att prata om. Men poängen är att jag mår såhär varenda jävla månad och att det gör mig fullständigt handikappad.

Och jag är inte ensam.

Första gången jag stötte på ordet dysfori var när min pms gick bananas efter att jag fått barn första gången. Plötsligt var jag inte bara lite känslig och folkilsken dagarna före mens – jag var faktiskt kliniskt deprimerad. Världssorg, brukade jag kalla det. Men sen hittade jag ett annat begrepp: PMDS – premenstruell dysforiskt syndrom. Enligt Vårdguiden något som 3-5 procent av alla kvinnor som har mens lider av.

I en svensk Facebookgrupp frågar en av medlemmarna oss andra om det finns några utlösande orsaker för vår pmds eller om det bara kommer över oss. Trots noll vetenskaplighet i underlaget är entydigheten överväldigande: det bara kommer över oss.

Sedan Liv Strömquist gjorde sitt beryktade Sommar i P1 2013 har mens som bekant hamnat på agendan, och det med besked. Från skamligt smussel till skamlösa vittnesmål. Från mensskam till menskamp.

I mensaktivismens farvatten dök menskoppen upp. Och här har jag gått med en pinne uppstoppad i fittan, som en vän så finkänsligt uttryckte det. Och ungefär så finkänsligt känns det när slidans slemhinnor är fullständigt uttorkade av tamponger. I förra veckan tog Lotta Schelin i svenska damlandslaget i fotboll bladet från munnen och påpekade att det, med tanke på allt fokus på kroppen i idrottsvärlden, är lite märkligt att det inte över huvud taget talas om mens och hur det påverkar ens prestation såväl fysiskt som mentalt. "Det känns nästan lite tabubelagt", säger hon i ett närmast klassiskt understatement. JA! vill jag skrika. Det är ju helt sjukt.

Nu utkommer Anna Dahlqvists reportagebok "Bara lite blod", om mens och fattigdom som sätter saken i ett globalt perspektiv. För om det är jobbigt för mig och för Lotta Schelin – om det är dyrt, obekvämt, deppigt och skämmigt – hur är det då inte i fattiga länder där mens är absolut tabu, mensskydd är svindyra och det inte finns ordentlig hygien. Att åtgärda dessa förhållanden, som i värsta fall tar sig formen av kvinnoförtryck, handlar om inget mindre än "rätten till jämställdhet. Rätt till utbildning, hälsa och arbete".

"Varje dag menstruerar 800 miljoner människor" skriver Dahlqvist.