Jag tänkte försöka ge er en inblick. Jag är sjuk, jag har ett diagnostiserat utmattningssyndrom och har varit sjuk i snart två år. Stödet runt mig har grundat sig i allmänpsykiatrin. Där har jag haft mina läkare, min psykoterapeut, arbetsterapeuter och fysiologer. Jag har även en personlig handläggare på Försäkringskassan och en socialsekreterare. När saker fungerar som allra bäst, så är jag sjukskriven, går till psykoterapeuten en gång i veckan, och får mitt existensminimum insatt den 27:e varje månad.

När systemet däremot inte fungerar kan det se ut enligt följande:

Jag går på min inbokade läkartid på Allmänpsykiatrin Malmö och får träffa en för mig ny läkare. Innan jag lämnar besöket räknar han upp vilka mediciner han kommer skriva ut, hur många uttag av dem han ordinerar, hur lång min förnyade sjukskrivning kommer att vara (tre månader) och omfattningen av sjukskrivningen (100 procent).

Dagarna går. Jag går till apoteket för att hämta ut mina mediciner, men det finns inga mediciner utskrivna till mig. Jag går in på Försäkringskassans hemsida och ser att min beräknade sjukpenning för september månad är noll kronor, då de inte fått in läkarintyget för min sjukskrivning. Jag har alltså suttit på ett läkarbesök i fyrtiofem minuter för två veckor sedan (!), men allt vi kom överens om har stått stilla. Hur kan det komma sig, undrar ni kanske?

Jo, det är så att på min mottagning ska det, för att stället ska fungera någorlunda, finnas en personalgrupp med bland annat specialistläkare och läkarsekreterare. Just nu saknas det flera läkare och flera läkarsekreterare i denna grupp. Läkarsekreterarna ligger en hel månad back med sina anteckningar.

Detta gör att det är helt omöjligt för mig att få ett sjukintyg. Jag är en i raden, detta händer alla, vi har ett system som går sönder. Det är ett systematiskt haveri. Akutpsykiatrin är översvämmad med alla patienter som vallfärdar dit från allmänpsykiatrin. Akuttider på vårdcentraler i hela Malmö skjuts längre och längre fram i tiden, på många av dem är de tidigaste akuttiderna – märk väl ordet akut – i november.

Min psykoterapeut berättade för mig att hon hört att det redan finns patienter som blivit vräkta från sina bostäder på grund av bristerna som finns just nu. Min psykoterapeut berättade för mig att om de skulle skriva avvikelser på alla felbehandlingar och felhanteringar som sker gentemot patienter just nu så skulle det skapa högar med avvikelser varje vecka. Det i sin tur skulle givetvis också leda till att läkarsekreterarna fick ännu mer på sina axlar och ännu mindre tid att journalföra de anteckningar som de redan är en månad back med.

Jag har agerat så friskt som möjligt i förhållande till mitt tillstånd. Jag har följt allt jag ska från mitt håll med minutiös precision, många gånger med följden att jag inte har energi till något annat överhuvudtaget. Men trots detta, kan Försäkringskassan inte göra någon utbetalning till mig utan läkarintyg. Och trots att min psykoterapeut personligen kontaktat både Försäkringskassan och socialtjänsten och förklarat situationen, så kan ingen göra någonting åt det.

Jag stötte på min läkare när jag lämnade min psykoterapeuts rum idag. Han såg desperat ut. När jag frågade om min sjukskrivning så svarade han: Vet du hur många det finns som du?

Vi lever inte längre i en situation eller ett samhälle där det räcker att göra sitt bästa för att få hjälp. Vi lever inte i ett samhälle där man kan falla mellan stolarna. Vi lever i ett samhälle där det inte ställs ut stolar längre.

Jag tycker att ansvariga inom sjukvården borde kontakta Försäkringskassan och socialtjänsten och meddela att de ligger efter så att det inte drabbar enskilda individer.

Under de två år jag varit sjuk, har samhället aldrig varit sjukare än jag. Men nu är det så. Det finns ingen en kan ringa, ingen telefonkö en kan ställa sig i, ingen dörr en kan banka på, ingen debattartikel en kan skriva för att ändra på det.