Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jenny Maria Nilsson: Vem är det som är sjuk egentligen?

Det var genialt, givetvis. 1979 ringde ett antal människor in till Försäkringskassan och sjukanmälde sig: de hade drabbats av homosexualitet och det tycktes vara kroniskt. Då var ”sjukdomen” listad under mentala rubbningar och hade kod 302 hos Försäkringskassan; aktivismen blev upptakten till att Sverige, som första land i världen, erkände att homosexualitet inte var ett sjukdomstillstånd.
"Rekursivt avstånd" – konstnär och curator Anna Viola Hallbergs film som utgår från sjukanmälningarna visas nu på Dunkers (t o m 8/1 2017). Filmen är intressant, bra och välgjord – när jag ser den så kryper det i mig: Vem är det som är sjuk egentligen? Frågan kan söka en när man betraktar den här biten historia, det är så räligt det samhället utsatte hbtq-personer för. Elstötar till exempel, som Hallberg skildrar, homosexuella fick sådana i ett slags ”terapi” medan de förevisades bilder av det kön de inte borde tända på; naturligtvis var det i den homosexuelles hjärna som problemet fanns.
Ja, vem är det som är sjuk? Hallbergs film visar förtrycket mot homosexuella specifikt men berättar även något om den aggressivitet majoritetssamhället utsätter somliga för. Tre personer som kämpade för rättigheter under den tiden intervjuas. En av dem, Mats Mattson, lyckas särskilt begripliggöra hur bisarrt allt var. Är det för mycket begärt att få leva sitt liv som man önskar, förutsatt att man inte skadar andra, utan att det brukas våld mot en? Ja, tydligen. Matsson påminner om en frisk medlem i en dysfunktionell familj: hen som försöker uppmärksamma ett system, en kultur, en norm som några far illa av. Hellre än att granska de egna, sjuka attityderna så sjukdomsförklaras den som uppmärksammar våldet – den drabbade. Värsta projiceringen, som Jung hade sagt.
En gång citerade jag en vän som är konstnär inför ytterligare en vän som också är konstnär. Konstnärsvän ett hade sagt att det var bekvämt att vara konstnär eftersom den yrkesrollen hade en självklar plats i tillvaron. Konstnärsvän två provocerades av det: ”vi har ingen plats! vi måste uppfinna vår plats!” Kanske hade båda rätt? Hallbergs konstnärsroll är i ett avseende den klassiska: visandet av något som kräver ett hantverkskunnande. Men i en annan icke-traditionell: det journalistiska grävandet, att ta sig an och berätta hur något gick till genom tidningsartiklar och myndighetsdokument är en konstnärsroll som har vuxit fram sedan slutet av 1900-talet.
Unga människor efterfrågar allt oftare könsutredningar berättar nyheterna. Med all respekt för hur påfrestande en sådan process är så är det ändå en god nyhet, vården sjukförklarar inte längre den som undrar över sin könstillhörighet eller sexualitet. När jag genar över Sundstorget denna oroväckande varma höstdag, på väg från Dunkers, så är jag glad trots det räliga – de 16 minuterna av mild revolutionshistoria är upplyftande. Något Christopher Hitchens skrev i ”Letters to a Young Contrarian” kommer för mig: hur vi bör misstro medkänsla och i stället efterfråga värdighet för både oss själva och andra. Sådan är stämningen i filmen, en sårbar grupp lyckades förmå myndigheterna att vända blicken mot sig själva: ”det sjuka fanns kanske inte i de homosexuella utan i hur samhället behandlade dem?” Självinsikten drev fram ett värderingsskifte som gjorde Sverige bättre.
Gå till toppen