Kultur

Rikt porträtt av en hjältehumanist

Gutenberggalaxens nova – en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution. Albert Bonniers förlag.

Hans Holbein den yngres porträtt av Erasmus av Rotterdam som för närvarande finns på National gallery i London.
Verkligheten överträffar dikten, säger vi reflexmässigt om något som är så häpnadsväckande att vi inte vågar tro att det skulle hålla som intrig i en roman. Jo, verkligheten överträffar nog oftast dikten. Men när dikten är som bäst återger den inte ett skeendes yttre dramatik utan detta skeendes komplexa och ibland motsägelsefulla detaljer och medvetandets sätt att registrera dem.
En som säkert funderat mycket på frågor som dessa är Nina Burton, som idag utger en bok om Erasmus, humanisternas humanist. I sin förra bok, den Stora Fackboksprisbelönade "Flodernas bok", följde hon tre europeiska floder på deras väg mot havet och beskrev hur natur och kultur har samverkat längs deras lopp. I den nya boken besöker vi delvis samma trakter, men i ett annat syfte. Vi företar en livsresa tillsammans med en kringirrande intellektuell gigant vars namn är intimt förknippat med idén om ett enat, humant Europa.
Vad Burton har gjort är att skriva vad hon kallar en ”essäberättelse” om Erasmus av Rotterdam, som vi får följa från 1466 då han föds som oäkta son till en munk i Rotterdam till dess han dör som hyllad lärdomsfurste i Basel 1536. I förstone kan detta te sig som ett svårbemästrat projekt. Kan denne kammarlärde som vigde sitt liv åt att skriva läroböcker, ge ut antika klassiker och översätta Nya Testamentet till latin verkligen vara det stoff som en prosaberättelse i vår tid är gjord av? Inte ett kärleksäventyr så långt ögat når, inga uppseendeväckande brott eller laster vid sidan om de lärda mödorna? Håller detta verkligen?
Ja, förvisso. Burton har valt att främst skildra händelseförloppet från Erasmus perspektiv i tredje person. Det vi får ta del av är hans synpunkter sådana de framgår av brev och andra dokument men Burton serverar dem på koncis, målande, ibland humoristisk prosa så att de framstår som ett modernt medvetandes sätt att fungera och reagera. Vi blir Erasmus förtrogna. Det är ett framställningssätt som till en början kan verka äventyrligt, ja rentav en smula naivt men som i Burtons händer blir en subtil metod att levandegöra enorma mängder lärdomsstoff och mänsklig erfarenhet och ge dem det omedelbara intresse som krävs för att läsaren hela tiden ska blada vidare.
Det är med andra ord ingen vetenskaplig essäbok Burton har skrivit – det finns en intressant bibliografi men inga noter eller referenser – utan en subjektiv men välunderbyggd berättelse som i tretton huvudkapitel skildrar Erasmus liv och insatser. Varje huvudkapitel får dessutom tematisk tyngd genom att Burton i dem specialgranskar de miljöer och gestalter som Erasmus möter just här. Och vilka miljöer rör det sig inte om: Paris där den unge munken till varje pris vill undslippa klostertillvaron och den kvävande atmosfären vid Sorbonne, England under Henrik VIII, Venedig och Basel där boktryckarkonsten blomstrar och blir ett viktigt instrument i religionsstriderna. Och vilka gestalter får vi inte tillfälle att frottera oss med: den lärde och principfaste Sir Thomas More som visar sig ha ett skatologiskt ordförråd som få (och på latin!), målarna Dürer och Holbein, den Macchiarini-liknande Paracelsus som en kort tid är firad stadsläkare i Basel, och så naturligtvis Martin Luther. Och i bakgrunden skymtar tidens furstar: Henrik VIII, Frans I och Karl V, för att bara nämna några.
Men framför allt lär vi känna Erasmus, en troende som hävdar att Bibeln måste läsas textkritiskt och att antikens greker kunde vara framstående moraliska tänkare. I porträttet av denne Erasmus gör Burton ett viktigt inlägg i dagens förvirrade diskussion. Sanningen kan inte vara en dogm utan måste ständigt prövas och nyanseras.
Många ville ha Erasmus med sin auctoritas på sin sida i de olika strider som rasade i 1500-talets Europa. Men Erasmus mål var besinning och vidsyn, inte världslig makt. Den tryckta boken och den fria offentliga diskussionen är de medier där strider bör utkämpas. Burton skildrar inlevelsefullt Erasmus ständiga vånda men också hans förmåga att inte låta sig stängas inne i en viss fålla – främst lutheranismens eller katolicismens – trots de svårigheter detta medförde. Trots sin stora betydelse som pedagog och tänkare innehade Erasmus aldrig en lärostol. Och något royaltysystem fanns inte på hans tid. Han måste hela tiden hitta sponsorer och sammanhang där hans lärdom kunde omsättas i fritt vivre och gärna också ett arvode. Det är den vardagliga dramatiken i denna fria tillvaro som Burton så skickligt frammanar med sin essäistiskt färgade berättarmetod.
Kanske är denna framställningskonst en produkt av umgänget med Erasmus. Den gamle humanisten var främst textutgivare, brevskrivare, översättare och kompilator men blev också författare i modern mening. Kommentarerna till ordspråkssamlingen "Adagi" och de samtal som ursprungligen skrevs i språkpedagogiskt syfte hade så mycket dramatisk nerv att de inspirerade författare som Montaigne, Ariosto, Cervantes och Shakespeare. Och mot slutet av sitt liv fick han ett vackert tackbrev från den för honom okände François Rabelais.
Sitt sista brev skrev Erasmus till en gränskontrollant som en gång känt igen honom som sin favoritförfattare och bett om en dedikation. Ett vackrare slut på en författargärning är svårt att tänka sig: en penna som furstar ville ha i sin tjänst används till sist för en hälsning till en alldeles vanlig läsare. Nina Burton har skrivit en bok som frammanar det komplexa sammanhang där denna gest får sin fulla innebörd.
Ibland överträffar dikten verkligheten.
Läs alla artiklar om: Augustpriset 2016
Gå till toppen