Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: I ”Laget Sverige” sitter jag på avbytarbänken, ingen frågar om jag vill delta

I Laget Sverige sitter allt för många högst kunniga och villiga spelare på avbytarbänken – trots att de verkligen vill spela får de inte det, skriver sjukskrivna Gunilla Bengtsson.Bild: LENNART MÅNSSON
Har legat vaken sedan halv tre i natt och tankarna har bland annat snurrat kring Försäkringskassans nya informationskampanj "Laget Sverige".
Det känns som om jag som sjukskriven befinner mig i en parallellvärld på en annan planet och aldrig mötas de två.
På Försäkringskassans hemsida står det att ”sjukskrivning är inte svart eller vitt”, att ”alla behövs och kan delta efter förmåga” och ”som individ kan du be din arbetsgivare och läkare om hjälp, råd och stöd”.
Sjukskrivning är för mig svart eller vitt. När jag var frisk och arbetade var jag en aktiv spelare. Jag deltog, hade en roll i laget och jag kände mig behövd. Sedan mer än ett år tillbaka har jag som sjukskriven suttit skadad på avbytarbänken och längtat efter att få delta, men aldrig blivit tillfrågad. Jag har ingen arbetsgivare eftersom jag blev uppsagd under min provanställning då jag blev sjuk och jag har inte fått någon särskild hjälp, råd och/eller stöd av någon av de läkare jag sökt hos. Snarare tvärtom. Jag känner mig inte behövd och jag har inte fått hjälp att delta i laget sedan jag blev sjuk.
I Laget Sverige sitter allt för många högst kunniga och villiga spelare på avbytarbänken. Trots att de verkligen vill spela får de inte det och de flesta har suttit där allt för länge och betraktat spelet på avstånd. Längtan efter att få känna sig delaktig ersätts av en tappad lust, brist på motivation och låg självkänsla. Till slut orkar många inte längre försöka och har kanske till och med i värsta fall glömt vad spelet går ut på och hoppar av.
Det finns ett otal framgångsrika spelare som är skadade och kanske aldrig kan spela mer. Ovärderliga resurser har kastats bort för att man bland annat inte tagit hand om uppkomna småsår ordentligt från början. Läkaren som anlitades på begränsande direktiv satte på ett plåster utan att rengöra, dunkade den skadade spelaren i ryggen och sa "kom igen nu och ryck upp dig". När skadan blev värre knyckte läkaren på axlarna och sa "det är ditt eget fel" eller "det är psykiskt" och ordinerade antidepressiv medicin.
De spelare som ingår i den ordinarie laguppställningen är vältränade och tekniskt kunniga. De pressas i match efter match, blir tröttare, mer utslitna och får sällan vila. Skulle en ordinarie spelare mot förmodan bytas av är personen som suttit på bänken både så dåligt förberedd och otränad att han nästan omedelbart faller ihop av utmattning. Alternativt felbedömer han situationen och/eller sin egen förmåga och blir utvisad.
De flesta spelare mår psykiskt och/eller fysiskt dåligt oavsett roll och aktivitetsnivå. Det går sämre och sämre för laget och de flyttas ner en division för varje år som går. Istället för att åtgärda grundproblemen satsas det glättigt på reklam och goodwill i ett hysteriskt och krampaktigt försök att upprätthålla en fin fasad. Man norpar pengar från lagets gemensamma kassa och bjuder sponsorerna på snittar och champagne i hopp om att få fortsatt förtroende. Allt medan spelarna trasas sönder och berövas sin spelglädje.
Hur länge och hur mycket kan man pressa laget utan att tillhandahålla basala nödvändigheter och bättre förutsättningar – och vem lurar man i längden med sin glättiga reklam om ingenting faktiskt görs?

Gunilla Bengtsson

Gunilla Bengtsson är sjukskriven för tredje gången för utmattningssyndrom. Hon har tidigare arbetat i studieförbund och på Yrkeshögskolor för vuxna och ägnar sig mycket åt sång och musik.
Läs också Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen