Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dag 267 med Elvis: Yesterday

Hur följer man upp den uppgivna ”Tomorrow never comes”?
Lätt val: dagen därpå går vi in för en desillusionerad evergreen: ”Yesterday”. Ja, ni vet: yesterday all my troubles seemed so far away.
Elvis spelade den i Las Vegas i februari 1970, ett drygt halvår innan han lyckades ta sig in i Ovala rummet i Vita huset för ett möte med president Richard Nixon, med syftet att skaffa en federal polisbricka till samlingen. För att uppnå målet och införskaffa den åtråvärda brickan hävde han ur sig diverse tirader som han hoppades skulle blidka den konservative presidenten.
En del var djupt kända – framför allt hans oro för hur droger spreds i ungdoms- och rockkulturen, samt oron för den därmed vagt sammankopplade vurmen för kommunism. En del var spel för gallerierna – främst snacket om hur han föraktade Beatles och deras ”oamerikanska aktiviteter”. Att hacka på Beatles i allmänhet och John Lennon i synnerhet var i det här sammanhanget väldigt opportunt. Lennon var ju inne i sin politiskt mest radikala period, och FBI hade börjat intressera sig för hans uttalanden och umgänge.
Nåväl. Av detta möte har nu blivit en spelfilm, en komedi, som är skrattretande på alla möjliga vis fast oftast av helt fel anledningar. Kulmen på alltsammans är själva mötet, som min kollega Mattias Oscarsson i sin recension helt korrekt kallar pajaserier; det urartar i buskis. Det finns delar av filmen där Elvis Presleys personlighet fångats rätt väl, men framme i Ovala rummet har den alltid auktoritetslydiga och underdåniga bondpojken från Södern blivit något helt obegripligt. Och i vilket fall: det är redan från de första filmrutorna mer Gary Glitter och James Brown över Michael Shannons version av Elvis än vad det är Elvis. Eller kanske Kim Fowley?
Jaja. Man får några goda skratt. Också.
Men hur var det nu med ”Yesterday”? Detta var en av bara tre Beatlestolkningar som Elvis gav ut under sin livstid (korta snuttar av ”Get back” och ”Lady madonna” har sett dagens ljus efteråt). Det är tveklöst den mest lyckade av de tre.
Idén att sjunga ”Yesterday” är långt ifrån originell. Det finns minst 2500 utgivna covers. För några av de bästa, se denna länk och detta subjektiva urval som innefattar Ray Charles (spelar över), Marvin Gaye (mycket bra), Sinatra (finstämd), Dylan (parodi), Boys II Men (a cappella), Aretha Franklin (Aretha), Neil Diamond (smörig) och förstås Elvis.
Precis som Aretha Franklin tar Elvis sig friheter med fraseringarna, och det gör han förstås rätt i. Paul McCartneys storögda insjungning – storögt naiv skulle jag säga, om det inte såg ut som att jag misstyckte – tar väl tillvara skönheten i melodin. Mixtrar inte med den, utan följer den vidlyftiga melodin till punkt och pricka, med perfekt tonträff på varje litet steg längs vägen (eller trappan?).
Elvis sjunger den inte så. Han lägger den närmare talspråket: glider, tar tankepauser, lägger betoningarna annorlunda,  varierar fraserna. Han är otrogen melodin, men trogen satsmelodin.
Han är också lite smörig; låten inbjuder till det, och nästan ingen undgår fällan. Få vill vara så stram som den där killen i Liverpool, nästan stift upper lip, framför allt inte amerikanerna.
Gå till toppen