Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mattias Oscarsson: En ny Jane Austen på bioduken

Kultregissören Whit Stillman vill att fler ska upptäcka Jane Austen. – Hon är en skrattfest. Och hon är verkligen inte bara för kvinnor. Ikväll är det biopremiär för "Love & friendship", som bygger på romanen "Lady Susan".

Chloë Sevigny och Kate Beckinsale i "Love & friendship" som bygger på Jane Austens ungdomsverk "Lady Susan".Bild: Bernard Walsh
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Nej, allt av Jane Austen har faktiskt inte filmatiseras. Som "Lady Susan", en brevroman som författaren skrev redan 1795, endast 19 år gammal. Hon avslutade aldrig historien och den publicerades först 1871, mer än ett halvt sekel efter hennes död.
När jag träffar regissören Whit Stillman på en restaurang under Cannesfestivalen medger han att "Lady Susan" inte tillhör författarens starkaste verk. Men han menar att berättelsen om den intrigerande änkan har en fränare ton än Austens senare verk.
– Med tiden blev Jane Austen alltmer en föregångare till den pryda viktorianismen. "Lady Susan" har fått lite dåligt rykte, men har en underbar dominant, egoistisk kvinnofigur som sannerligen inte är dygdig – vilket jag älskar. Det är nästan som Oscar Wilde stundtals. Boken innehåller partier som tillhör det roligaste och bästa som Austen någonsin skrev. Det sexuella moraset inom aristokratin i slutet av 1700-talet var otroligt, och hon skojar friskt med det.
Att Wilde och Austen är regissörens stora förebilder märks i hans tidigare filmer – exempelvis "Metropolitan" (1990), "Last days of disco" (1998) och "Damsels in distress" (2011) – som trots att de utspelas i nutid har en charmigt anakronistisk känsla av gammaldags sedekomedier. Steget till att filmatisera Austen var alltså inte särskilt långt.
– Men jag försöker inte göra Austen mer relevant för nutiden. Jag tycker att vi behöver göra nuet mer relevant för dåtiden. Vi lär oss ingenting om vi omformar dåtiden till att passa in i vår tids fördomar. Jag hade visst tryck på mig från finansiärerna att modernisera historien, exempelvis att lägga till en svart betjänt – men det passar inte.
Men regissören har inget emot de senaste tjugo årens trend att placera berättelser av exempelvis Austen och Shakespeare i modern sättning.
– Alltså, om något är en trend är jag av princip emot det. Men saker ska bedömas utifrån vad de är, inte efter förlagorna. Jag gillar verkligen Bridget Jones.
Stillman har tagit sig stora friheter med romanförlagan. En nödvändighet då det är en brevroman där rollfigurerna inte befinner sig i samma rum.
– Det var ett stort arbete att omvandla brev till dialog. Och dessutom är historien ofullbordad och ganska dåligt konstruerad så jag fick fylla ut en hel del. Men många av de bästa film­adaptionerna förhåller sig löst till förlagorna. Och jag kan säga att jag inte hade några problem att samarbeta med Jane Austen. Hon var inte divig, klagade inte på mina manusutkast eller försökte få en mer betydelsefull regissör till projektet.
Att filmen har döpts efter den tidiga novellen "Love & friendship" kan verka förvirrande. Novellen har inget med filmens berättelse att göra.
– "Love and friendship" är en löjlig liten novell, som ingen behöver ödsla tid på att läsa. Men det är en bra titel. Och jag hatade titeln ”Lady Susan”, som hittades på efter Austens död. Dessutom ändrade hon ofta själv titlarna på sina verk.
Dessutom menar Stillman att titeln "Lady Susan" lätt bidrar till fördomen att Austen är litteratur som i första hand riktar sig till kvinnor.
– Det får det att låta som om det är ett väldigt feminint verk, vilket inte stämmer. Det här är en berättelse för alla. För flickor och pojkar i alla åldrar.
Läs också Med absolut gehör för Jane Austen

Whit Stillman

Amerikansk regissör, född 1952. Stillman växte upp i en välbärgad politikerfamilj i Washington och studerade historia vid Harvard. 1990 regidebuterade han med komedin "Metropolitan" som fått status som kultfilm. Sedan följde "Barcelona" (1994) och "The last days of disco" (1998), varefter regissören fick svårt att finansiera sina filmer. 2011 återkom han med "Damsels in distress".
Gå till toppen