Han är lite yngre än jag, fick avslag för ett par år sedan och nu börjar han tröttna på att leva ett liv som bara är halvt. Han berättar om vänner som har fått uppehållstillstånd efter fem eller sex år, hur de inte längre orkar göra någonting när de väl fått de där fyra sista siffrorna, de som ger dig chansen att gå förbi en ID-kontroll utan att utvisas. Efter alla år av väntan har hans vänner redan tappat hoppet. När de får höra att de kommer att få stanna är det redan för sent. Nu kan de inte resa sig från soffan, tiden har gjort dem lamslagna.
Jag tänker på vårt samtal när regeringen presenterar sitt nya förslag på nyheterna. På SVT säger reportern att antalet papperslösa uppgår till en mindre by, de pratar om papperslösheten som något spöklikt, som att livet på samhällets skuggsida inte är ett liv av kött och blod. Polisen ska börja genomföra razzior på arbetsplatser som misstänks ha anställda som jobbar svart. Det räcker inte längre med att vakta gränserna så att ingen kommer in - nu ska de som mot alla odds lyckades komma hit tvingas lämna landet igen.
Samira Motazedi har väntat i flera år nu, hon kom hit som politisk flykting från Iran 2012. Hon slogs för kvinnors och arbetares rättigheter. Här fick hon avslag och nu tvingas hon att ägna sin politiska kraft åt att bråka mot det svenska systemet. Migrationsverket sa åt henne att ta med nya dokument nästa gång hon söker asyl, att hotet mot hennes liv inte var tillräckligt stort. Så hon började att skriva, blogga för tidskriften Glänta. Samira Motazedi skapar själv de dokument som staten kräver. Hon skriver om landet hon lämnade och landet hon kom till. Där skulle hon dödas, här är hon istället livlös.
”Tiden tycks vara deras främsta vapen. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta. Nu har jag börjat ställa Migrationsverkets fråga till mig själv: Varför är du här? Varje dag när jag orörlig blickar in i mynningen på deras vapen tänker jag att om jag hade stannat i Iran hade någon tryckt på avtryckaren tidigare, mycket tidigare. Och de år som förflutit sedan dess hade inte existerat.”
Hon läser meningarna, tyst och snabbt, på farsi. Elisabeth Hjorth läser samtidigt, på svenska. Vi sitter på Skånes konstförening, runt oss pågår utställningen ”Fakta talar inte för sig själv”, en utställning om migration och gränspolitik. På väggarna hänger långa listor på offer som hittats under flyktvägen. Dödsorsaker: drunkning vid Lampedusa, kvävd i smugglarens bil, dödad av elektriska stötar. Anonyma offer. Som en påminnelse om hur unikt det är att ens komma fram.
Samira läser: ”Detta att två diametralt olika punkter i världen ordnar livet för dig så att du så starkt känner att du måste fly från den ena punkten till den andra, och vice versa. Antingen måste en tredje punkt existera, en helt annan planet att landa på. Eller så finns det ingen punkt för dig, det vill säga: felet ligger hos dig. Att inget landskap är ditt landskap. Att inget landskap, ingen kultur och ingen lagbok, kan härbärgera dig.”
Det måste finnas en tredje punkt, där svaret på frågan vad vi ska göra åt att människor lever här utan papper alltid är: Ge dem papper. Men regeringen, den svarar: Tvångsutvisningar.
Så kan bara den svara som aldrig har levt ett halvt liv. Som inte insett att det enda alternativet till att leva på samhällets skuggsida, är att inte leva överhuvudtaget.
Så kan bara den svara som inte bryr sig om att människor kommer att dö.