Malmö Chamber Music är ett ymnighetshorn. Festivalen varvar ny och gammal musik, och på den ena konserten efter den andra möter man musiker av högsta klass. Inramningen är aldrig högtidlig.

I torsdags kväll släntrade jag in på Grand öl och mat, köpte en öl och sjönk ner i en fåtölj. Strax intill satte sig Francisca Skoogh vid flygeln och spelade musik av festivaltonsättaren HK Gruber, som själv satt en bit bort och drack kaffe.

Satserna i hans ”6 Episodes” har namn som ”5 augusti 1966” och ”30 april 1967”. Det antyder att musiken befinner sig i ett visst sammanhang, och så lät det också. Fläktar av jazz, barockmusik och pop drog förbi och försvann, men inte så att musiken blev ett kollage. Tvärtom var dess egen, svårbestämbara karaktär så stark att den kunde öppna sig för olika intryck utan att förlora sin kärna. Skoogh spelade med lika delar sensibilitet och framåtriktning och belönades med björnkram av tonsättaren.

På samma konsert fick man höra Anna Grevelius varma mezzosopran i sånger av Alma och Gustav Mahler, och sedan var några av Europas bästa yngre stråkmusiker och en dito pianist plötsligt där för att spela en sats ur Gustavs lika sköna som ångestridna pianokvartett.

Baiba Skride är en världskändis, och visst briljerade hon, men vad det sjöng också från systern Lauma Skrides flygel, från Harriet Krijghs cello och Lise Berthauds viola!

Sist spelade systrarna Skride Brahms tredje sonat för violin och piano. De skira stämningar som de släppte fram stod i kontrast till ett mycket annorlunda framförande tidigare på dagen av Brahms "Trio för violin, horn och piano". Då, på Palladium, spelade ett synnerligen rutinerat gäng: John Storgårds, violinist som har sabbatsår från sin lysande dirigentkarriär; Stefan Dohr, solohornist i Berlinfilharmonikerna; och Roland Pöntinen, en av Sveriges allra bästa pianister.

Hornstämman är skriven för ett ventillöst horn vars lätta klang framhäver de naturmystiska och sakrala stämningarna i verket. Stefan Dohr spelade nu i stället på ett modernt ventilhorn. Det gjorde han mycket bra, men mystiken uteblev och sista satsens lätta ritt blev till en tung galopp. Mitt i allt det tunga skalv Storgårds nerviga violinspel. Detta var en starkt uppriven variant av Brahms trio, och som sådan väl spelad.

En höjpunkt denna torsdag var Pöntinens sjok med pianomusik av Satie, Stravinskij, Poulenc, Ravel och Chabrier. Han lät det ena stycket leda över i nästa så att det hela blev en fresk över det tidiga 1900-talets parisiska strävan efter en det enkla, det primitiva och det lekfulla.

Till det yttre är Pöntinen en korrekt och stillsam man men ur flygeln strömmade en brokig skara gestalter. Hjärtpunkten var Saties ”Gymnopédie” nr 2. Med perfekt avvägd rytm, dynamik och klang formade Pöntinen detta stycke till dansmusik av det mest innerliga slag. Detta skulle jag önska att alla Malmöbor hade fått höra.

Pöntinen uppträder inte mer på festivalen men det finns mycket annat att se fram emot. Under lördagen kan man gå på gratis lunchkonsert med musik av tonsättare med anknytning till Malmötrakten: Lars-Erik Larsson, Bo Nilsson, Luca Francesconi och Benjamin Staern. Senare under dagen spelar den legendariska österrikiska stråkkvartetten Hagen Quartet, och dessutom den framstående norska Vertavo Quartet. På kvällen, på Grand öl och mat, sjunger mångsysslaren HK Gruber sånger av Kurt Weill. Det finns Youtube-klipp som tyder på att detta sista är något man inte bör missa.