Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sofie Dahlstedt: Går det att gentrifiera Malmö lagom?

Solen var på väg ner och värmde oss i ryggen när jag och en vän gick från Triangelstationen mot Möllevångstorget en kvav sensommarkväll för ett par år sedan. Vi passerade korsningen Smedjegatan/Södra Förstadsgatan, där politiska banderoller pryder fönstren och folk kör bil som kompletta idioter.
När vi kom till nästa hörn av huset där Subway precis hade öppnat bland guldaffärer, växelställen och Vet ni-affären (R.I.P), började min vän spotta och fräsa. Han var skitjävlaförbannad över att den där satans restaurangkedjan gjorde intrång på hans älskade Möllan, och var sugen på att krossa en ruta eller två. Nej, det var bättre förr, för ungefär tio år sedan när allt var mycket sunkigare och framförallt mycket billigare, malde han på.
För mig finns det ett före och ett efter Johanna Karlssons reportage ”I det svarta”, om de ruttna arbetsförhållandena i krogbranschen runt Möllan. Promenaden med min vän var precis efter att reportaget hade publicerats. Det romantiska filter som mina ögon per automatik tidigare hade lagt över Möllevången var bortblåst. Tvärtom såg jag nästan svart.
Jag dumförklarade min vän och gav honom orättvist nog hela ansvaret för gentrifieringen av stadsdelen. ”Först flyttar du och dina medelklasskompisar hit med alla era pengar och pluggar a-kurser och röker vattenpipa. Sen är ni sura när andra gör likadant, och förvånade när priserna stiger och den gamla befolkningen trängs ut, och det värsta du kan tänka dig är att det öppnar ett ställe där man kan käka mackor?” skällde jag, inte för att jag var bättre själv.
För 20 år sedan hade bara 23 procent av Möllevångens befolkning eftergymnasial utbildning. Idag ligger siffran på runt 55 procent. Det är helt uppenbart att en stor del av Möllans invånare har bytts ut. Och flera klassiska, nischade verksamheter har fått stänga igen.
När jag flyttade till Malmö som tjugoåring 2007 snackades det om vad som skulle bli nästa hippa ställe. Augustenborg, Sofielund, och Sorgenfri var heta tips. Nu är byggandet och upprustandet av Sorgenfri igång, fler ska få ta del av ”det rika kulturengagemanget som finns i området samtidigt som det ska bli en nod för flera olika kulturintressen”, skriver Malmö stad på sin hemsida.
En bekant som bor på Sorgenfri berättade härom dagen att hon har satt en bevakning på Hemnet, för att följa utvecklingen av priser i sitt eget område. De har ökat med flera tusenlappar per kvadratmeter, berättar hon. Kul för dem som äger, trist för dem som aldrig kommer kunna äga.
Så här ska det nya Norra Sorgenfri bli, sett från Inudstrigatan.Bild: Malmö stad
Gentrifiering är såklart inte bara dåligt. Det är härligt för de flesta när det blir mindre skräpigt och finns saker att göra och uppleva. Men framför allt är det fruktansvärt för dem som inte har råd att bo kvar i sina hem eller dem som måste stänga igen sina verksamheter.
Det är såklart stor skillnad på Möllevången och Sorgenfri. På Norra Sorgenfri ska det byggas nytt och outnyttjade ytor ska tas i bruk. Processen är driven av kommunpolitiska beslut.
En modern, progressiv stad är beroende av mångfald och måste ge plats åt olika människor, det vet sociologer och stadsvetare och det vet Malmö stad. Jag hoppas att Norra Sorgenfri kan bli exempel på att det går att gentrifiera lagom, att så många som möjligt gynnas av de positiva effekterna av processen – framförallt hoppas jag att alla har råd att vara kvar.
Gå till toppen