Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Kulturmannen har många bröder.

Ebba Witt-Brattström känner igen kulturmannen..Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Varför är det bara kvinnor som bryr sig om könsobalansen?
Under torsdagskvällen var det knökfullt på ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Varför når inte kvinnorna toppen i världens mest jämställda land?”
Fullt av kvinnor.
Många av dem har höga positioner och viktiga jobb, men männen med höga positioner och viktiga jobb var inte där. Utom då forskaren Nima Sanandaji, med sin bok The Nordic gender equality paradox som säger att de nordiska länderna i en internationell jämförelse har få kvinnliga chefer och företagare. Han menar att välfärdsstaten – oavsiktligt – håller tillbaka kvinnor från att nå toppen.
Debatten kom att upprepa mycket som har sagts förr.
Men också att ja, den som vill nå toppen måste vara beredd att jobba mycket. Det går inte på en deltid.
En annan förklaring, som måste diskuteras mera, är att män ser män, män väljer män. Därför kan det ta tid innan alla begåvade och välutbildade kvinnor verkligen kan bidra. Maktmännen finns inte bara i näringslivstoppen. Låt mig presentera:
Kulturmannen – en diagnos.
Den har fått fäste i debatten och plötsligt går det att tala om den pösande hannen som är så uppfylld av sig själv och sina verk att han inte uppfattar andra. Han som citerar sig själv och docerar. En Hugo Rask, för att plocka ur litteraturens värld.
De flesta har mött honom och känner igen honom när diagnosen väl är satt.
Därför ringlade kön låååång utanför salen på bokmässan i Göteborg när det var dags för litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström, författaren Lena Andersson – hon med Ester Nilsson och Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande – och DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman att syna honom i sömmarna, med kulturchef Rakel Chukri som samtalsledare.
Publiken bestod till ungefär 99 procent av kvinnor. Panelen till 100 procent. De slog fast att kulturmannen är ett "bedårande as". Han har skalat bort ”barn, mammor, kvinnor, slabb” för att kunna vara en stor tänkare, menade Ebba Witt-Brattström.
Ja, det fanns stunder under den här debatten, medan fnissen ekade i salen, då frågan knackade på: Är inte det här bara sexism, mansmobbning? Fast där jag satt mellan två män som verkade kunna skilja mellan Kulturmannen och andra män fick jag lita på att gränsen hålls.
Det är inte så att kvinnor inte skapar fantastisk litteratur, det är inte så att kvinnor inte bidrar till kulturen. Men hon ses fortfarande inte som lika fascinerande, sade Ebba Witt-Brattström.
Är kulturmannen alltid en man?
Uppenbarligen.
Det finns visserligen kvinnor som sätter konsten före allt – och hängivenheten är ju en förutsättning för att bli riktigt bra. Här som i andra karriärer.
Och det finns kvinnor som gör som han, nedvärderar andra och deras verk. Men då tycker alla att hon är odräglig. Kvinnor har inte utrymmet att bete sig som kulturmannen.
I politiken var lösningen att kvotera in kvinnor. Den modellen vill många sprida till både kulturliv och bolagsstyrelser. Men frågan är om inte det där med att män inte ser kvinnor måste mötas med att fler kvinnor fokuserar mera på kvinnor. För om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper kvinnor må vara osagt, men säkert är att det är bra för alla om duktiga kvinnor hjälps fram.
Ebba Witt-Brattström har ett recept:
”Nu sätter vi igång och framfrågar kvinnor.”
Googlar, efterfrågar, söker, hittar, läser. Kvinnorna finns där, duktiga och skärpta, i alla samhällssektorer. Sedan får kulturmannen och hans bröder sitta och sura i hörnet om de inte vill vara med.
Men vad gäller målet så går det bara att hålla med Lena Andersson:
Det måste vara att – på sikt – slippa gå på sort. Att bli könsblind och se till meriter.
Gå till toppen