Whit Stillman återförenar duon Kate Beckin­sale och Chloë Sevigny från ”The last days of disco” (1998) i 1790-talets motsvarande engelska överklass. Sekelskiftet 1800 närmar sig och med det industrialismens århundrade. Vi är i ”the last days of aristocracy”, där kvinnornas karriär mestadels består i att hitta försörjning och social status i äktenskap med välbeställd make.

Byggd på Jane Austens postumt utgivna brevroman ”Lady Susan” (1794), berättar filmen om den vackra, amoraliska och manipulativa Susan Vernon (Beckinsale). Under ett charmigt och silkeslent yttre döljer hon en kallt beräknande och hänsynslös person som bara avslöjar sitt rätta jag inför likasinnade väninnan Alicia Johnson (Sevigny), en olycklig borgarhustru i London.

Som nybliven och utblottad änka tvingas Lady Susan överleva genom att våldgästa mer men oftast mindre roade släktingar. Där sonderar hon terrängen efter ett nytt manligt värddjur att leva på, alltmedan ryktena om hennes affär med snygge men gifte Lord Mainwaring (Lochlann O'Mearáin) ekar mellan slott och herresäten. Förutom sina egna behag använder hon också sin hunsade och skönsjungande tonårsdotter Frederica (Morfydd Clark) som lockbete.

Trots likheterna blir ”Love & friendship” ingen ny ”Farligt begär” (1988). Såväl äventyren i sänghalmen som de följande tragedierna uteblir. Filmen utmynnar i stället i att inget går som någon av de inblandade tänkt sig men just därför blir allt till det bästa på något egendomligt vis. Helt i den klassiska komedins anda.

Efter den svaga ”Damsels in distress” (2011) har Stillman här återfått sitt absoluta gehör för sedekomedins alla nyanser. Ensemblens samspel under de verbala uppvisningarna i bildning och etikett liknar dåtidens kammarmusik. Ibland spelar stämmorna samman, ibland i kontrapunkt.

Virtuosen i sammanhanget är titelpersonen, lysande gestaltad av Kate Beckinsale. I ”Love & friendship” får hon ett utrymme för sin talang långt generösare än i maken Len Wisemans bedrövliga ”Underworld”-filmer.

Men roligast har man nog ändå åt Tom Bennetts energiska rolltolkning av Sir James Martin, en aristokratisk fullblodsidiot som med bravur hade segrat i Monty Pythons tävling ”Upper class twit of the year”. Hans oförvägna entusiasm tar salongskonversationerna om poesi men även triviala ämnen som ortsnamn och gröna ärtor till häpnadsväckande låga nivåer. Ändå är det något rörande med Sir James lekfulla enfald mitt i denna dammiga miljö av snobberi uppblåst med högst måttlig bildning och intellektuell lättja.

Sett i retrospektiv är det ingen större skillnad mellan Stillmans skildringar av överklassen i 1790-talets London och den i nutidens New York. Nya ansikten, samma fasadbyggen av självgodhet och härskartekniker. Då Lady Susans aristokrati, idag en finanselit med Donald Trump som profilnamn.