Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När Elvis mötte Nixon

Michael Shannon som Elvis Presley och Kevin Spacey som Richard Nixon.Bild: STEVE DIETL

Elvis & Nixon

BIO. KOMEDI. USA, 2016. Regi: Liza Johnson. Med: Michael Shannon, Kevin Spacey, Alex Pettyfer. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.26.
I december 1970 lämnade Elvis Presley plötsligt sin lyxkåk Graceland i Memphis och hoppade på första bästa flyg från staden. Det råkade gå till Washington, och väl framme checkade han in på ett hotell inkognito. Flykten från Memphis hade skett på ren impuls, efter att frun Priscilla och pappan Vernon bannat honom för att han hade bränt en halv förmögenhet på julklappar (32 skjutvapen och 10 Mercedes-Benz; det är så en rockkung shoppar).
Det var första gången på åratal som Elvis var helt ensam, utan sitt hovfolk av livvakter och jasägare. Det betydde också att det inte fanns någon där för att tygla den frihetsrusige artistens nästa impuls, ett utslag av storhetsvansinne parat med en vilja att bryta med den roll hela världen hade ålagt honom. Han skulle bli federal narkotikaagent! Han skulle gå under jorden! Han skulle rensa upp i drogträsket som höll på att förgifta Amerikas ungdom!
Men då behövde han en agentbricka. Elvis skrev ett brev till Richard Nixon.
Den bisarra träffen mellan The President och The King i Vita huset den 21 december 1970 resulterade i ett ikoniskt foto som har tryckts på t-tröjor, kaffemuggar och kylskåpsmagneter. Under det korta mötet uttryckte Elvis – uppklädd till tänderna i sedvanligt blingbling – sin avsmak för droger, hippier, kommunister och The Beatles. Nixon instämde, fick en autograf till sin dotter och gav Elvis en (gissningsvis ganska värdelös) agentbricka.
När regissören Liza Johnson nu kavlar ut den här kuriösa fotnoten till långfilmslängd blir det till en historia om två ensamma män på toppen. Båda ur fas med den radikala tidsandan, livrädda för att bli omsprungna av en yngre generation, och – åtminstone i Elvis fall – med en mycket skev verklighetsuppfattning. Båda förtjusta i skjutvapen och machosnack. Parallellen görs extra tydlig då Elvis två gånger får säga att Vita huset påminner honom om Graceland. Det finns utan tvekan en samtidskritik inbakad här; Donald Trump hade stormtrivts i detta sällskap.
Mästerimitatören Kevin Spacey gör inte oväntat ett pricksäkert, elakt porträtt av Nixon. Michael Shannon har inte ett ansiktsdrag som påminner om Elvis, men med sin karisma och talang lyckas han ändå på något sätt kanalisera artisten; kläderna och peruken hjälper till.
Johnson stuvar om i, och spetsar till, det verkliga händelseförloppet. Bråket med familjen omnämns inte, vilket är märkligt då den psykologiska resa Elvis genomgår i filmen handlar om ett trotsigt, bortskämt barn som vill stå på egna ben och visa att han kan göra verklig nytta, bortom att underhålla. Det yttersta upproret sker i mötet med Nixon, där Elvis rebelliskt bryter mot Vita husets alla etikettsregler. Att detta svär mot den verklige Elvis auktoritetstro och artighet är en sak, men värre är att filmens ditintills ganska lågmälda humor slår över i pajaserier. Filmens tänkta höjdpunkt blir en antiklimax.
För att vara en komedi missar dessutom "Elvis & Nixon" det största skämtet av alla: att den narkotikakritiske artisten redan vid denna tid ofta var neddrogad med receptbelagda mediciner.
Läs också Dag 267 med Elvis: Yesterday
Gå till toppen