Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En modig tidsmarkör som överraskar

Susanne Karlsson som Petra von Kant.Bild: Emmalisa Pauly

Petra von Kants bittra tårar: Av Rainer Werner Fassbinder. Svensk översättning: Lars Bjurman. Svensk textbearbetning: Sofia Stenström. Dramaturg: Anna Kölén. Regi och bearbetning: Anna Bergmann. Scenografi: Janina Audick. Kostym: Lane Schäfer. Ljus: Daniel Kullman. Ljud: Heiko Schnurpel. Video: Sebastian Pircher. Mask: Agneta von Gegerfelt. Koreografi: Jonas Svensson. Medverkande: Susanne Karlsson, Nathalie Sundelin, Karin Lithman, Sina Kiessling, Katarina Lundgren-Hugg, Alba August. Intiman, Malmö Stadsteater, t o m 3 november.

Petra von Kants bittra tårar är ett av Fassbinders mest hyllade verk. I filmen, från 1972, lyckades han göra sin egen fulländade samhällskritiska version av den Hollywood-melodram, som han älskade, och kombinera det fula och motbjudande, men ärliga, hos människan med skönhet, stormande känslor och sentimentala 50-talstryckare.
När tyska Anna Bergmann gästar Malmö för tredje gången tar hon med sig en uppdaterad version av berättelsen om den äldre, manipulativa och framgångsrika kvinnan som faller hårt när hon blir besatt, utnyttjad och sedan lämnad av en yngre protegé. I programmet, som också utgör ett slags ”utställningkatalog”, introduceras huvudpersonen som en existerande konstnär; Fassbinders hjältinna har hos Bergmann förvandlats från elegant modedesigner till utlevande konstnär – med performance, foto och video som uttrycksmedel. Och med sig själv som motiv.
Allt börjar redan i foajén – där Petra i skinnpaj, stilettklackar, solglasögon och Guns N’ Roses-tröja, självsäkert hälsar välkommen till utställningen och fortsätter in i salongen.
På scenen sedan, Petras hem och arbetsplats, finns en dignande drinkvagn, en fallos-kaktus, en röd telefon (kontakten med världen utanför) och en stor röd öppen jordgubbe – ett extra scenrum för uttryck av underliggande känslor och strömningar, oftast genom musik och sång – här arg och distad i stället för smetig. I ena hörnet står den ständigt närvarande assistenten Marlene och arbetar på en målning; en spindel, föreställande konstnärens mor.
Det handlar mycket om sprit, makt, sex och kön, både bildligt och bokstavligt, hos Fassbinder, men än mer hos Bergmann. Och om ensamhet och längtan efter kärlek, total förståelse och kommunikation. Genom att göra sin huvudperson till en konstnär som fläker ut sitt eget liv och använder föremålet för sin besatthet, Karin, i sitt arbete, ifrågasätter hon inte bara en skapande kvinnas villkor, utan ställer också frågan om denna process är möjlig, utan att man får betala dyrt. Extra intressant i en tid när det det privata blir allt mer offentligt, på Facebook, Instagram, Snapchat…
Det är en modig uppsättning, av en modig ensemble, som aldrig fegar ur och som ständigt överraskar. Ytterligare meta-dimensioner läggs till då rollfigurerna kommunicerar direkt med publiken som också följer med bakom scenen via en av de ständigt pågående projiceringarna. Vändpunkten, där uppgång byts mot fall, gestaltas genom en lång video, signerad Petra von Kant, med Karin Thimm i huvudrollen.
”Tematiken pendlar mellan mörker och ljus, djupaste allvar och grotesk humor”, skrivs det i programmet om Petra von Kants arbete. Precis samma ord kan faktiskt användas för att beskriva själva uppsättningen. Och ofta är det väldigt roligt.
Den stilla elegansen, och lugnet hos Fassbinder är dock borta. Bergmanns Petra går ständigt på i full fart, oavsett om hon är i produktivt överläge eller tiggande underläge. Här är det bara den stränga, men hunsade och stumma assistenten Marlene som behåller lugnet. Det genomgående höga tonläget förtar i viss mån effekten av de största gin&tonic-bataljerna och det slutgiltiga sammanbrottet. Kanske en tidsmarkör, även det?
Gå till toppen