Kultur

Vårt behov av bättring

Vad ska vi egentligen ha den till, kulturen?

Gustav Bloom och Willy Pettersson i ”Pappa är ute och cyklar”.
Med jämna mellanrum blossar diskussionen upp och särskilt hätsk blir debatten när barnkulturen kommer på tal. För den är ju så viktig. Väl värd att satsa på, för att värna det svenska kulturarvet, menar somliga. För att ge inlevelse i andra människors liv, menar andra. Men något syfte måste den ha, kan inte bara vara, inte när vi investerar så mycket i den som vi gör. Pengar, förhoppningar och ambitioner för det framväxande släktet att utvecklas just så som vi vill.
I gungflyt mellan kraven på identifikation, moral och lärande växer berättelsen om den dysfunktionella men i grunden charmiga familjen fram. Den som ska skapa förståelse för att familjer kan se olika ut och att livet kan vara lite knepigt ibland, men att det ändå blir bra till sist. Genren har sin egen inbyggda dramaturgi och rymmer klassiker som Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Teater 23 har sedan länge en förkärlek för den här typen av berättelser, som i fjolårets ”Monster” av David Greig, översatt till svenska av teaterns tidigare konstnärlige ledare Harald Leander.
I höstens urpremiär ”Pappa är ute och cyklar” har Harald Leander själv skrivit manus, Gunilla Andersson regisserar och i de två rollerna ses Willy Pettersson och Gustav Bloom. Till tonerna av Cecilia Nordlunds och Lotta Wengléns vackra och tindrande musik målas en initialt välfungerande tillvaro upp, mot bakgrund av pappa Eddies passionerat drivna cykelverkstad. Här samsas far och son i förtrolig samvaro och det är ingen tvekan om att också sonen ska bli Världens Bästa Cykelreparatör.
Men så händer något och tillvaron går i kras. Lagas hjälpligt, men blir sig inte lik igen och fadern som tidigare haft koll på allt tar inte längre ansvar för något. Redskapen som hängt prydligt på sin plats lämnas vind för våg. Och sonen måste i all hast bli stor och ta ansvar för att allt reds upp. Modellen är klassisk och återfinns överallt i barnkulturen, en lek med maktbalansen och perspektiven som rymmer lika delar triumf som skräck.
Att vuxna också de kan vara små och sköra och bära sig helt galet åt ibland. Men lagom och med en möjlighet till bättring, som debatten om åldersgränsen till Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna” från i våras tydligt visar. Det som fick Förvaltningsrätten att upphäva Statens Medieråds beslut om 15-årsgräns för filmen om flickan som lever med en psykiskt sjuk mamma var just detta att det gavs hopp om att barnet skulle klara av situationen till sist.
Och visst går det bra också för pappa Eddie och sonen Freddie. Lite väl snabbt och lätt kanske och det är inte utan att man längtar efter en avvikelse från mallen. En twist som ställer förväntningarna på ända och får mig att minnas just denna uppsättning, för dess egen skull.
Gå till toppen