Under förra läsåret finns minst 43 fall av fasthållningar som anmälts till Barn- och elevombudet, visar en genomgång som Ekot i Sveriges Radio gjort. Ett exempel är en pojke i Täby där mamman nu anmält skolan för att han vid upprepade tillfällen hållits fast i händer och fötter, nedtryckt på mage.

– De satt på mig, en på ryggen och en på benen. Två vuxna män. Det kändes riktigt hemskt, jag kämpade emot hela tiden, säger pojken till Ekot.

Enligt psykologen Annica Kosner, som arbetar med att utbilda skolpersonal i hur man hanterar barn med olika funktionsnedsättningar, saknar många lärare och personliga assistenter nödvändig kunskap för att möta barnen och därmed även undvika fasthållning.

– Den personal man tar in för att ta hand om de här barnen som behöver extra stöd, det är folk från gatan. De har ingen utbildning eller koll på de funktionshinder de jobbar med, säger hon till TT.

Hon menar att det inte är ovanligt att personalen upplever barnen som ouppfostrade, när det egentligen handlar om barn med en funktionsnedsättning i sin kommunikation.

– Det är en människosyn att här är det bara gränssättning som krävs så lär den sig. Men då har man missat hela problematiken i grunden.

Okunskapen gäller enligt Kosner både extraresurser och ordinarie lärare.

– Fyra av fem lärare säger att de inte är rustade för att möta den här elevgruppen, säger hon.

Att det i dag inte ställs några formella krav på att resurspersoner är utbildade i funktionsnedsättningar är ett problem, anser Linda Petersson, rådgivare vid Specialpedagogiska skolmyndigheten.

– Oftast är det så att det är resurspersonerna som har minst utbildning med sig och får minst möjlighet till kompetensutveckling. Trots att de arbetar närmast eleven.

Dessutom anser hon att den generella kompetensen kring funktionsnedsättningar bland pedagoger behöver höjas.

– Det ingår oftast specialpedagogiska sjok på lärarutbildningen men det behövs ännu mer specialpedagogik in på alla lärarutbildningar. Alla lärare kommer att möta en elev med funktionsnedsättning på något sätt, säger hon.

Enligt Ingemar Thiblin, professor i rättsmedicin är metoden att hålla fast ett barn nedtryckt på mage livsfarlig. Att hamna i det läget i en utdragen kampposition kan göra det svårt att andas.

– Det finns ju exempel på personer som dör under de här omständigheterna. Det har varit vuxna hittills, men det är en situation som medför en viss risk, säger han till Ekot.

Enligt Annica Kosner måste skolpersonal arbeta långsiktigt och förebyggande för att undvika situationer där fasthållning upplevs som nödvändig. Hon förordar ett lågaffektivt arbetssätt vilket innebär:

1. Ansvaret ligger på den vuxne, inte på barnet. En vuxen tvingas inte göra saker för att ett barn agerar på ett visst sätt.

2. Kontrollprincipen. Den vuxne ska inte ta kontroll över barnet utan hjälpa denne att återfå självkontroll.

3. Tillit. Skolpersonal får inte använda metoder som förstör förtroendet för dem som ska jobba med barnet.