Kultur

Konst längs arbetslinjen

"Samhällsmaskinen" undersöker vilket priset var för förvandlingen till välfärdssamhället.

Samhällsmaskinen: Industriåldern ur konstens perspektiv, Malmö konstmuseum, t o m 15/1.

Högar av skönhet och slagg fyller Malmö konstmuseum. Genom slamrande maskiner och brusande röster berättar ett trettiotal konstnärer om den svenska industriålderns uppgång och fall. Samtidigt vänder de blicken mot vår egen tid, genomträngd inte så mycket av löpande band som av fiberkablar och migrationsstråk.
Utställningen "Samhällsmaskinen" vibrerar av 1900-talets dunkande motorer, rationaliseringsnit och standardiseringsiver. Och mitt i alltsammans en gulsparv, från Malmö museers samling. Vanlig på 1800-talet drabbades arten hårt av 1960-talets kemiska bekämpningsmedel när jordbruket effektiviserades. Tyst ställer sparven frågan som ekar genom salarna. Vilket var priset för omvandlingen från fattig jordbruksnation till det välfärdssamhälle, som nu vacklar i grunden?
Hål i tänderna är ett av många möjliga svar. I sitt nya videoverk "Jag är Skåne" skildrar Kalle Brolin den epok då skåningar började gräva efter kol istället för potatis, och socker ansågs vara arbetarens ideala bränsle för nattskift i gruva och bruk. Senare tvångsmatades mentalsjukhusens patienter med sockersöt kost för att i 1940- och 50-talens Vipeholmsexperiment ge forskningsunderlag för en nationell tandvård. Sinnrikt kopplar Brolin samman den skånska kol- och sockerindustrin med folkhemmets framväxt.
I kontrast undersöker Kajsa Dahlberg de mönster som dagens arbetsliv formar, där tekniken underlättar men också styr människans kropp och rörelser. Dahlberg spårar den utrustning hon själv använder, från multinationella företag som Apple och Amazon, till asiatiska fabriker. Där vittnar anställda om hur de vanmäktigt spottat i tangentborden de monterar, i tyst protest mot en omänsklig arbetsmiljö.
Det är ingen slump att arbetets historia och nutid utgör ett av konstvärldens mest brännande ämnen, tema för senaste Venedigbiennalen liksom vårens "Vårt arbete" på Lunds konsthall. I den brytningstid vi lever i, där arbetslinjen är helig men villkoren för jobbets utförande befinner sig under djävulsk press, utgör arbetet en ödesfråga. Som kuratorn Lisa Rosendahl klokt påpekar har industrin inte endast tillverkat materiella ting, som varor, arbetsplatser och hela samhällen. I lika hög grad var det en ny kultur, självbild och ideologi som producerades. Det är också det som många av verken förhåller sig till i denna rasande välgjorda och tungt fullmatade utställning.
I idealversionen av efterkrigstidens rekordår hade alla sin plats och uppgift som kuggar i en välsmord maskin. Det gällde även konstnären, inte sällan i utvecklingens tjänst när det nya samhället skulle formas. Alternativt i rollen som outsider och motvikt, en sista representant för det autentiska, handgjorda och känslomässiga i massproduktionens tid.
Men vad händer när motorn stannar? Eller om blicken lyfts bortom den skenbart slutna produktionskedjan på hemmaplan? Knivskarpt för Sara Jordenö upp frågan om moral och global solidaritet i sitt laddade videoverk om sin barndoms Robertsfors, vars fabrik för syntetiska diamanter var Sveriges enda sydafrikanskt ägda bolag under apartheidtiden. På liknande vis konfronterar Saskia Holmkvist, Ellen Nyman och Corina Oprea effektivt och smärtsamt den svenska identitetens kluvna grund, på en gång fredsnation och lönsam vapenexportör.
Under tiden plockar Lisa Rosendahl fram föremål ur Malmö museers samlingar i en sympatisk gest som förankrar den större berättelsen i den lokala, materiella historien. Men det klarar egentligen konstnärerna bra på egen hand, däribland Hans Carlsson som utifrån bygget av 1980-talets lyxkryssare kritiskt synar den framgångssaga som Kockums konstruerade, i en tid då varvskrisen slog de anställdas trygghet i spillror.
Fast allt är inte dystert. Här finns även utrymme för fascinationen inför industrierans nya teknologi och material, liksom reflektioner kring det välstånd och de möjligheter som lönearbetet banade väg för.
I Ylva Westerlunds suveränt tecknade album anlägger hon science fiction-seriens blick på bruksortens symbios mellan industri och samhälle som numera ter sig lika avlägsen som en civilisation i yttre rymden. Långt från nostalgin strävar hon efter att förstå både det förflutna och det tillstånd där vi befinner oss idag. Det är här utställningens styrka ligger, när den visar hur inte bara samhället utan även historien och identiteten liksom en maskin består av en mängd olika delar, i ständig friktion och rörelse.
Gå till toppen