I de riktiga sagorna, före Disneys tid, gavs inga triggervarningar för hemska fasor och ond bråd död. Barn skulle inte skyddas från världens ondska, tvärtom skulle de via sedelärande och ofta utstuderat grymma exempel lära sig vad som var rätt och fel. I dagens tappning retuscheras svärtan gärna bort i sagorna och de värsta detaljerna utelämnas.

Men i Banditsagors berättelser är döden fortfarande närvarande, inte som en blodig sensation utan som en självklarhet. Barn dör, som i fjolårets dramatisering av Henrik Bromanders berättelse ”Game over” där tioåriga Lisa förlorar kampen mot cancern. Och mammor dör, som i årets scenframställning av Sara Hanssons saga ”Snövit och de sju sjuksköterskorna”.

Bakgrunden för dramat är ett lätt igenkännbart svenskt samhälle, där det går tre födande kvinnor på varje sjuksköterska. Där det utbryter slagsmål om sängplatserna och där det omöjligt går att befinna sig på tre platser samtidigt, hur fort man än springer. Och sjuksköterskan Fanny springer verkligen fort, men hinner ändå inte fram till Snövits mamma i tid.

Mammans död gestaltas med poetisk enkelhet, där slöjor av bandage omgärdar det övergivna barnet och söndersmulad frigolit blir till snö som faller. Anna Ericssons scenografi är överlag sinnrikt utformad, där allt på den spartanskt inredda scenen kommer till användning. Klirret från ett soptunnelock blir till en sms-signal och hela sju sjuksköterskor och en handfull andra gestalter ryms i de tre skådespelarnas kroppar.

Snövit växer upp i ett fosterhem på skånska landsbygden, hunsad av den beskäftige gubben och hans tant, som framhärdar i att kalla henne Anna. Men i hemlighet drömmer hon om den förlovade staden Malmö, där hon tänker att hon egentligen hör hemma.

Liksom i ”Game over” ges ett tydligt budskap, sedelärande om man så vill. Medan Henrik Bromanders berättelse uppmanade oss att ta vara på varandra och nuet, handlar ”Snövit och de sju sjuksköterskorna” om vikten av mod och att kräva ändring när något är fel.