Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ingen barnlek

Bild: Håkan Röjder
Medskapande är ett ord i tiden. Konst som skapas i samklang med publiken, som växer fram ur den gemensamma upplevelsen av verket och blir till något större och mer personligt än det som serveras färdigt. Och det låter ju bra på alla vis, mer demokratiskt och mindre auktoritärt.
Allt är konst och vi är alla konstnärer, på vårt sätt.
När den interaktiva konsten fungerar som bäst ger den publiken en känsla av att vara delaktig i upplevelsen, där möjligheten att vara med och påverka också innebär ett ansvar för resultatet. Pedagogiken känns igen från skolans värld, där delaktighet länge varit ett ledord för att väcka elevernas engagemang i undervisningen.
När Potatopotato under ledning av Helena Engberg och Paulina Göth skapar scenkonstverket ”Flock” för barn i lågstadieåldern är tilltalet rakt och inkluderande. En grupp elefanter tecknas med slängande snablar och tjugo elever anförda av tre pedagoger lotsas in i ett grönskande rum skapat av konstnärsduon Maja-Li Härdelin och Elvira Varghans.
Elefanterna lever i flockar får vi veta, sinsemellan helt olika och det är inte med nödvändighet blodsband som avgör vem som står närmast. Sina flockmedlemmar väljer man med hjärtat. Åtminstone är det detta jag tror att ensemblen vill berätta, för i kakofonin som råder i salongen hörs mycket litet av vad de säger.
De tre pedagogerna hyssjar då och uppgivet i olika riktningar men åser mestadels med glasartade blickar skådespelet. En grupp prydliga flickor hukar luttrat på golvet medan rummet intas av några tongivande killar som pratar oavbrutet samtidigt som de slåss och knuffas och studsar runt på Maja-Li Härdelins och Elvira Varghans mjuka kreationer.
Är de då delaktiga i upplevelsen? Medskapande? Knappast, eftersom de inte tar sig tid att höra frågan eller förstå sammanhanget. Pratet har ingenting av nyfikenhet över sig och rymmer ingen lustfylld vilja att berätta. Hellre handlar det om prat för pratets skull, en febril och stressad tävling om luftrummet som tycks ske mest av gammal vana.
Halvvägs in i föreställningen tvingas ensemblen bryta och de värsta pratkvarnarna sållas bort och forslas ut ur salongen. Sedan kan cirkeln slutas på nytt och för ett kort ögonblick uppstår ett konstnärligt sammanhang värt namnet, när barnen och skådespelarna gemensamt reser en av de sörjande elefanterna på fötter.
Här ges en glimt av ambitionerna som uppsättningen haft. Att pröva barnens känsla för empati och problemlösning och ställa de individuella behoven mot gruppens. Så tänker jag i alla fall, men hur tänker barnen? Vad tycker de?
– Det var inte bra! För vi fick inte vara med och leka.
– Hur då…?
– Vi skulle ju leka, men ni pratade bara hela tiden.
Och där någonstans ges kärnan i dilemmat med den medskapande pedagogiken. I förförståelsen av villkoren. Att kuddarna visserligen är mjuka, men att salongen inte är en lekplats. Och ska en interaktiv föreställning fungera, krävs det arbete från publiken.
Att helt sonika kasta ut de barn som inte förstått principen löser inte problemet i grunden.
Gå till toppen