Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Enda sättet att stoppa SD

Den borgerliga alliansens partiledare svajar hit och dit.

Ahlgrens metod.Bild: Sydsvenskans arkiv
Med mindre än två år till nästa riksdagsval har Sverigedemokraterna hamnat i centrum. Hur skall övriga partier, främst de borgerliga, förhålla sig till ett parti som bara växer och som i opinionsmätningarna har etablerat sig klart över valresultatet på 12,9 procent?
Den gamla ordningen med två block har i praktiken ersatts av ett system med tre, där inget har möjlighet att nå majoritet.
Om Sverigedemokraterna fortsätter öka i samma takt som hittills kan de bli största parti, om inte 2018 så 2022.
Inom borgerligheten pågår en dragkamp om hur Sverigedemokraterna skall bemötas. Enligt en undersökning från Ipsos anser 61 procent av Moderaternas sympatisörer att man bör samarbeta med SD. Bland Kristdemokraterna är andelen 56 procent. Liberalerna och Centern är kluvna på mitten. (DN 25/9)
Den borgerliga alliansens partiledare svajar hit och dit. Anna Kinberg Batra (M) har vägrat ge besked om huruvida hon kan tänka sig att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. För detta får hon kritik av Annie Lööf (C), som utesluter en sådan lösning ifall alliansen blir mindre än det rödgröna blocket i nästa val. Jan Björklund (L) vill inte regera med SD-stöd, men har samtidigt uppmanat statsminister Stefan Löfven (S) att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande samtal. När det gäller så kallat svenska värderingar har Ebba Busch Thor (KD) graviterat åt SD, med hennes framträdande i Almedalen som förfärande bottennapp.
På vänstersidan finns ett kompakt motstånd mot samröre med SD, senast manifesterat av Stefan Löfven i en DN-intervju i torsdags.
Alliansen är alltså splittrad, men den falang som vill hålla öppet för understöd från Sverigedemokraterna växer i styrka. Den backas upp av en mäktig kraft: direktörshögern. För ett år sedan avslöjade Dagens Industri att företagarorganisationer som Svenskt Näringsliv uppvaktade Sverigedemokraterna under delvis intima former. Det slog tillbaka med besked, men attityderna lever kvar i kretsar som finansierar och styr mycket av den borgerliga opinionsbildningen.
Moderaterna har närmat sig Sverigedemokraternas politik i migrationsfrågor för att locka tillbaka tidigare M-väljare som sökt sig till SD. Detta gäller även Kristdemokraterna och i någon mån Liberalerna.
Man skulle därmed kunna säga att betydande delar av borgerligheten rekommenderar Ahlgrens metod gentemot Sverigedemokraterna.
Ahlgrens metod?
Ahlgrens bilar är en av Sveriges mest populära godisprodukter. Någon erinrar sig kanske reklamkampanjen:
Det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!
Det är så som de verkar vilja stoppa Sverigedemokraterna:
Genom att svälja deras politik.
Det har inte varit någon succé.
I Ipsos septembermätning ökade SD till 19 procent medan M backade till 24 procent, en procentenhet över valresultatet 2014.
Förklaringen kan formuleras som en fråga:
Varför söka sig till en kopia när det finns ett original?
De gamla M-väljare som i strida strömmar har övergett partiet för SD – i senaste valet uppgick flödet till 11,4 procent – motiveras främst av sin restriktiva inställning till flyktinginvandring. Där kan Moderaterna aldrig bjuda över SD. Den moderata anpassningen kan rent av vara kontraproduktiv, menar Ipsos opinionschef David Ahlin:
”Moderaterna har valt att fokusera på frågor som SD-väljare tycker är viktiga … Det här valet av fokus bidrar till att bekräfta SD:s samhällsanalys och problemformulering. Väljarna kan uppfatta det som att SD blir mer trovärdigt i de här frågorna.” (DN 22/9)
Mönstret är tydligt även på andra håll.
Att franska högerpolitiker som den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy skruvar upp sin främlingsfientliga retorik för att ta väljare från Nationella fronten rubbar inte stödet för Marine Le Pen och hennes högerextrema parti.
I Danmark har såväl borgerliga som socialdemokrater rört sig i högerpopulistiska Dansk folkepartis riktning. Det hindrade inte Dansk folkeparti från att bli näst störst i förra årets folketingsval.
En glidande anpassning till extrema budskap kan, i förlängningen, leda till moralisk kollaps. Under Richard Nixon började USA:s republikaner vänslas med fördomsfulla strömningar. Det fortsatte under Ronald Reagan, då den kristna högern släpptes in i värmen. Sedan anammades den skvatt galna Tea Party-rörelsen. Nu är republikanerna framme vid det monstruösa slutresultatet: Donald Trump.
Sverigedemokraternas rötter i nynazism och vit makt-rörelsen borde omöjliggöra allt samröre med anständiga partier. Mot detta invänds att SD har förändrats, att rå rasism har spätts ut med mer oskyldig välfärdsnationalism. Det kan stämma i enskilda fall; Jimmie Åkesson har knappast en skinnskalles framtoning. Men här finns även figurer som Kent Ekeroth och Björn Söder, präglade på djupet av sitt förakt för den demokratiskt fundamentala principen om alla människors lika värde. Och framför allt: en lång svans av aktivister som ägnar sig åt hat och hets, inte minst på nätet.
Dessutom har ett potentiellt säkerhetsproblem aktualiserats av affären med den tidigare SD-anställde ”Egor Putilov”, som under falska identiteter nästlade sig in i både riksdag och medier.
Liksom hos andra högerextrema partier i Europa grasserar det inom SD en vurm för Vladimir Putins Ryssland: ett auktoritärt ledarskap som inte lägger fingrarna emellan. Med Nationella fronten i spetsen utgör dessa partier Putins femtekolonn i Europa, aktivt understödda av en regim som utgör det allvarligaste hotet mot kontinentens fred och frihet sedan kalla kriget.
Att SD:s rättspolitiske talesman Kent Ekeroth, som sägs ha legat bakom ”Putilovs” rekrytering, har klippkort hos den ryska propagandakanalen Russia Today borde inte överraska någon. Inte heller att hans närmaste medarbetare, nu avstängd, har gjort drängtjänst åt den ryska lögnmaskinen.
Enda sättet att stoppa och tränga tillbaka Sverigedemokraterna är, i det långa loppet, att beröva dem möjlighet att exploatera missnöjet med en dysfunktionell flyktingpolitik. Det kan bara ske genom en fungerande integration som gör det möjligt att med trovärdighet hävda att inflöde av människor utifrån kan vara en tillgång, inte bara ett problem. Här står Sverige inför en lika väldig som akut utmaning som kräver oortodoxa lösningar.
Under 2015 kom rekordmånga asylsökande hit, 163 000, hälften av dem utan utbildning som motsvarar gymnasiet. Långtifrån alla har tillräckliga skäl för att stanna, men inom de närmaste åren skall tiotusentals nyanlända integreras i samhälls- och arbetslivet, utöver dem som sedan tidigare befinner sig i så kallat utanförskap.
Uppförsbacken är brant. Sverige har EU:s näst största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda: 16,5 procentenheter. Svårast är situationen för personer med utomeuropeisk bakgrund. Vid årsskiftet var 189 000 utrikes födda registrerade som arbetslösa; 145 000 av dem kom från länder utanför Europa.
Ett misslyckande skulle med tiden skapa en permanent underklass av människor utan hopp och försörjningsmöjligheter, vilket i sin tur skulle leda till spänningar som får Rosengårds brinnande bilar att framstå som en bagatell. Frankrikes laglösa förorter, dessa härdar för radikalisering, är ett skräckexempel på hur illa det kan gå när politisk och mental rigor mortis omöjliggör förändring och förnyelse.
Sverige befinner sig bortom ideologi, partitaktik och sedvanliga intressemotsättningar. Därför måste ansvarskännande beslutsfattare vara beredda att offra heliga kor och överge förutfattade meningar.
De borgerliga – särskilt Moderaterna – måste inse att utmaningen kräver stora offentliga insatser på till exempel utbildningsområdet. Utrymmet för en sänkning av det totala skattetrycket torde vara obefintligt under de närmaste åren. Socialdemokraterna – och LO – måste å andra sidan komma till insikt om att trösklarna till arbetsmarknaden behöver sänkas och att lägre ingångslöner och arbetsrättsliga liberaliseringar är ofrånkomliga inslag i en sådan process.
Att det kan hanteras inom ramen för den svenska modellen framgår av ett hovsamt förslag från Arbetsmarknadsekonomiska rådet med professor Lars Calmfors som ordförande: lägre ingångslöner i branscher som inte kräver hög utbildning, framförhandlade av arbetsmarknadens parter och tidsbegränsade. Idén avfärdades genast av LO, eftersom rådet, en självständig expertgrupp, startats på initiativ av Svenskt Näringsliv. Sverige har inte råd med så sura magar.
Valet står inte mellan vänster eller höger, utan mellan brett förankrade åtgärder, där alla ger och tar, eller ett haveri vars konsekvenser vi knappt kan föreställa oss idag. Och där det bara finns en politisk vinnare.

MER ATT LÄSA

Arbetsmarknadsekonomiska rådet. Dags för större lönespridning? (Arbetsmarknadsekonomiska rådet 2016).
Migration, en åldrande befolkning och offentliga finanser (SOU 2015:95).
Vilseledning. Kriget i Ukraina i svenska medier (Timbro) av Stefan Olsson.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Gå till toppen