Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Han kopplar bort sina känslor och tankar i cellen

Vad händer med en människa när hon isoleras? Inlåst mellan fyra väggar, med bara minimal kontakt med omvärlden? Umit Sadikovski har suttit i isoleringscell på anstalt och varit häktad med restriktioner, flera gånger: "Det känns som att kvävas."

"När jag kommit ut i en gemenskap, efter månader i häktet, är det som att ljuden ekar och allt blir ett enda högt mummel. Det är nästan som en chock", säger Umit Sadikovski.Bild: Julia Lindemalm
Umit Sadikovski blundar, försöker hitta en mer utförlig beskrivning.
– Tänk dig känslan av att du håller på att drunkna. Någon petar upp dig till ytan med ett svagt litet lillfinger, sedan drunknar du igen. Och igen.
Han sitter i en soffa på Kriminellas revansch i samhällets (Kris) kontor i Malmö. Sedan han muckade i maj har han haft en praktikplats här. Han hade då suttit inne i tre och ett halvt år för narkotikabrott. Det var inte första gången. Umit Sadikovski är 55 år och har avtjänat fem fängelsestraff, sedan 2002 har han tillbringat sammanlagt tio år bakom lås och bom.
– Det mesta har handlat om droger. Jag har gått på helvetesdrogerna kokain och heroin.
Läs mer: "Det är helt klart en form av tortyr"
Det här är ingen artikel om skuld, moral eller fängelsestraff i sig. Utan om upplevelsen av att bli isolerad, fysiskt och mentalt. För Umit Sadikovski – och detsamma gäller många andra – är det månaderna i häktet som varit de riktigt tuffa. Enligt svensk lagstiftning får du sitta häktad i max två veckor. Men du kan omhäktas, om och om igen.
– Ovissheten är det värsta, att inte veta hur länge du ska sitta där. Första gången fick jag total panik och rusade i väggen.
Du faller i en djup depression. Får ångest, sitter där ensam med väggar som liksom trycks mot dig och kan inte andas. Det är svårt att beskriva, men det är mental tortyr.
Inför den sista rättegången satt Umit Sadikovski häktad i tio månader. 23 timmar om dygnet ensam i en cell. Han var häktad med fulla restriktioner och fick varken ta emot besök – ens av sin fru eller två barn, prata i telefon eller på annat sätt ha kontakt med världen utanför, undantaget hans advokat.
– Du faller i en djup depression. Får ångest, sitter där ensam med väggar som liksom trycks mot dig och kan inte andas. Det är svårt att beskriva, men det är mental tortyr.
I Sverige är det ovanligt att intagna på fängelser får sitta i isoleringscell längre än en månad. Men vi utmärker oss för bruket av isolering av barn på ungdomshem och inom rättspsykiatrin – och för de långa häktningstiderna, ofta med isolerande restriktioner.
"I isolering måste jag ta tag i mig mentalt. Annars krackelerar jag", säger Umit Sadikovski.Bild: Julia Lindemalm
En ny utredning som presenterades för regeringen förra månaden föreslår bland annat att häktningstiden begränsas till max sex månader. Sverige har fått kritik från bland annat FN:s och Europarådets antitortyrkommittéer och barnrättskommitté samt från Civil Rights Defenders. Den som är häktad är de facto inte dömd.
Dessutom visar forskningen så gott som entydigt att isolering är skadligt. Redan efter några dagar kan hjärnaktiviteten förändras, på ett sätt som är karaktäristiskt för tillstånd av dvala och delirium. Isolering kan leda till förvirring och depression, till hallucinationer och psykoser.
Olga sitter just nu på kvinnoanstalten i Ystad, dömd till sju års fängelse för mordförsök på sin före detta man. I en brevväxling med tidningen berättar hon hur hon bröt samman under sina tre månader i häktet:
”Efter en månad började jag prata med möblerna i cellen. Jag läste etiketterna på schampoflaskor om och om igen. Jag fick inte prata med någon, inte ens mina barn. Jag var övertygad om att jag var död, det var bara min fysiska kropp som var kvar. Vid någon punkt förstod jag att jag inte klarade det längre och försökte ta mitt liv.”
Jag jobbar heltid på att koppla bort känslor och tankar, inte minst på barnen, och hamnar in i en känsla av likgiltighet. En sorts institutionsskada, som om jag var avprogrammerad.
Hon berättar att hon då flyttades till en cell utan fönster, i ett rum med enbart en säng, utan lakan:
"Förra året fick jag ett sammanbrott, posttraumatiskt stressyndrom, som en följd av tiden i isolering och blev inlagd på rättspsyk i sex månader. […] Jag vet att jag inte är ensam om att få psykiska problem och behöva mediciner efter en lång tids isolering. Många får precis som jag ångest, panikattacker, djupa depressioner och självmordstankar."
Umit Sadikovski är, som han säger, förhärdad. Efter de inledande månaderna av hotande kollaps har han lärt sig att "ta tag i sig mentalt". Han försöker hålla tankarna undan med armhävningar och dips. Få tiden att gå genom att spela boule med tomflaskor och en apelsin. Lösa korsord, sudda ut svaren, lösa det igen.
– Jag jobbar heltid på att koppla bort känslor och tankar, inte minst på barnen, och hamnar in i en känsla av likgiltighet. En sorts institutionsskada, som om jag var avprogrammerad. Sist lyckades jag komma in i en skön mental dvala mot slutet.
Telefonen ringer inne på Kris kontor. Umit skiner upp, det är hans vuxna dotter.
– Jag håller på att väcka mitt känsloliv till liv igen.
Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl eller på telefon 040-281338.
Läs alla artiklar om: Isolerad från omvärlden
Gå till toppen