Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Med pennan i samtidens röv

Liv Strömquist är bäst och roligast när hon smart vänder på perspektiven – inte när hon föreläser, skriver Jenny Högström.

Liv Strömquist: Uppgång och fall. Galago.

Hon gör politiska serier, hon gör podd, hon gör tv, 2013 gjorde hon Sommar i P1, och hon säljer böcker som bara den: Liv Strömquist är en närmast perfekt representant för en lyckad kulturarbetare. En sorts samtida multitaskande renässansmänniska. Med till synes outtömlig energi och uppslagsrikedom gör hon pedagogisk satir, reser på bildningsresa med Horace Engdahl och utgör dennes feministiska alibi, allt på en gång.
Men inte nog med att hon är ett samtidsfenomen. Hon förmår framför allt, gång efter gång sedan seriedebuten 2005, sätta fingret på andra samtidsfenomen. Och, som satiren kräver, ställa dem på ända.
I tidigare serieböcker har Liv Strömquist framför allt bearbetat feministiska frågor.
I nya boken, "Uppgång och fall", är dock det övergripande temat den globala kapitalismen och dess konsekvenser. Och dess underbart ödesmättade och dystopiska titel har sina referenser: en låt av Ebba Grön, Bertolt Brechts "Staden Mahagonnys uppgång och fall" eller varför inte Erik Assadourians "The rise and fall of consumer cultures".
En annan given undertext är förstås romarrikets uppgång och fall, med dess dekadens, överflöd – och därpå följande sammanbrott. Att vi just nu lever i en sådan övergångsfas, med allt vad det innebär, är ett spår som också Therese Bohman i sin senaste roman "Aftonland" är inne på. Och förresten, vem är inte det med alla larm om global uppvärmning och utarmning av jordens resurser, medan marknadskrafterna skrattar oss i ansiktet och krig sliter sönder världen, bit för bit?
Men varför gör vi då ingenting?
Ja, varför, varför, varför, varför? frågar sig Liv Strömquist och stoppar sin penna i samtidens röv. I serien "Carpe diem" kommer hon, med tre svenska företagsledare som exempel, fram till att när dessa har ställt till det och verkligen borde vara neurotiska, stressade och ha ångest utav bara helvete – eftersom allting faktiskt håller på att gå käpprätt åt just helvete – är de istället psykotiska och har varken ångest eller dåligt samvete för fem öre. Med andra ord: total mindfulness råder. Nej, varför vända sig till österlandet för visdom när det är i västerlandet dessa mästare i total förnekelse står att finna.
Serien är inte bara till brädden full av självhjälpslingo, Strömquist har också tagit hjälp av ett bildspråk som hämtat ur en mindfulnessbroschyr av sämre kvalitet, med näckrosor, vattendroppar och snötäckta bergstoppar. Bilderna med företagsledarnas ansikten inklippta på guruer är också extremt roliga.
Sedan följer en fascinerande berättelse om Ayn Rand, denna märkliga figur och författare till "Och världen skälvde", som uppmärksammats en hel del på sista tiden, samt om denna romans obegripliga betydelse för nyliberalismen. Att ta från de fattiga och ge till de rika? Javisst, nu kör vi.
I serien "Clueless i klassamhället" efterlyser Liv Strömquist lite gammalt hederligt klassperspektiv från sina vita medelklassbröder och -systrar och riktar också udden mot sig själv. Och mitt hjärta vill faktiskt gå sönder när jag ser skärmdumparna från "Lyxfällan" och "Arga snickaren": reality-tv är arbetarklassens enda plats i medier.
Med sina pratiga, faktaspäckade serieessäer och ett hjärta som bankar lika hårt för statsvetenskap som för populärkultur och rättvisefrågor tar Liv Strömquist verkligen tillfället i akt att undervisa sina läsare på ett lite lagom slängigt och avväpnande sätt. Ironiska överdrifter paras med kommentarer av typen "men vad vet väl lilla jag", bildmässigt matchat av emojier.
Det är både underhållande och intressant – men jag känner mig överlag lite obekväm med diagnoserna. Att Ayn Rand var en tjackpundare är ju en jättekul teori. Men måste till exempel ondsinta kapitalister och hedgefondmäklare, som prinsessan Madeleines make Chris O'Neill, ha varit oälskade som barn för att de är... besatta av pengar? Jag tycker också det är sjukt att profitera på andra och att klyftan mellan fattiga och rika i världen växer, att rika blir allt rikare och så vidare. På riktigt sjukt. Men det känns lite som att jag skiter i deras barndom.
Psykologiserandet stör mig till slut så mycket att jag inte riktigt förmår engagera mig i serien om varför det går så dåligt för vänstern. Analysen är högst troligen på pricken, men Liv Strömquist är bäst och roligast när hon verkligen förmår vända på perspektiven och visa något på ett nytt och avslöjande vis. I "Uppgång och fall" sker detta i den avslutande serien "Utrota extrem rikedom", utformad som en välgörenhetsshow för att hjälpa rika att slippa undan detta fruktansvärda ok. Här återfinns genialt inverterade begrepp som radikal rikedomsreducering, mikrosnattning, fältstudier hos rika och självhjälpsprogram för kapitalister. Dessutom driver Strömquist med en pseudovetenskaplig metod som rätt mycket liknar hennes egen.
"Finns det något hopp om förändring för de här människorna?" frågar programledaren oss där hemma i tv-sofforna. Ja, det vore ju önskvärt.
Men en sak är säker. Skrattspegeln funkar bättre än vilken välmenande föreläsning som helst.
Gå till toppen