– Faran med ofrivillig social isolering är underskattad, säger Peter Strang, professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska institutet och författare till boken "Att höra till. Om ensamhet och gemenskap".
I över trettio år har han arbetat med patienter i livets slutskede och sett hur starkt människan påverkas av ensamhet – och gemenskap.
– Inom äldrevården, exempelvis, är det så mycket fokus på allt runtomkring, när det allra viktigaste för de äldre är relationerna, ögonkontakten, småpratet och kroppskontakten, säger han.
Effekterna av ensamhet och isolering som inte är självvald, är generella för människan i stort. Förklaringen, menar han, är utvecklingsbiologisk. För att överleva på savannen bland rovdjuren för sisådär 100 000 år sedan behövde urmänniskan hålla ihop. Avlägsnade du dig från gruppen var du i livsfara.
Ofrivillig ensamhet, men också utanförskap, leder till stark olust. Känslorna kan komma ut som ångest och ibland även som ilska, en panikreaktion som är djupt grundad.
Evolutionen gynnade därför sociala gener och kroppen utvecklade ett larmsystem av stress, rädsla och ångest för att driva tillbaka den enskilde till flocken.
I dag lever vi inte längre på savannen, men våra gener är oförändrade.
– Ofrivillig ensamhet, men också utanförskap, leder till stark olust. Känslorna kan komma ut som ångest och ibland även som ilska, en panikreaktion som är djupt grundad, säger Peter Strang.
Risken för depression ökar, och för självmord. Dessutom kan påslaget av stresshormoner på lång sikt leda till hjärt- och kärlsjukdomar. Hjärnstressen när hjärnan jobbar så intensivt med att hitta tillbaka till gemenskapen, kan också leda till minnesproblem och demens.
– Ensamhet är dessutom kopplat till vårt smärtcentrum. Smärtan blir alltså starkare.
Att höra till – familjen, kollegerna, grannarna, föreningen eller, bara för en stund, supportrarna på läktaren – är inte bara ett grundläggande behov. Gemenskap aktiverar också hjärnans belöningssystem.
Sociologiskt brukar människans "jag" beskrivas som en social skapelse. Vi blir till i samspel med andra, våra tankar uppstår och formuleras i vårt språk.
– Det är oerhört svårt att finnas till utan relationer. Allt vi pratar om är i relation till en omvärld, vi är alltid i ett sammanhang, säger Peter Strang.
Relationer är så viktiga för oss att vi kan skapa "mentala vänner": barnets låtsasvän, samtalen med maken som gått bort, den fängelseintagnas diskussioner med kudden i cellen. Det kan låta som galenskap, men forskningen visar att det är precis tvärtom. Det är en överlevnadsstrategi.
– Att placeras i en isoleringscell är det värsta tänkbara straff en människa kan få, menar Peter Strang.
Man kan dela mycket men det finns en punkt när vägarna måste delas.
Människan är människans bästa vän. Utan någon att förhålla sig till, som vi kan spegla våra känslor av rädsla, ilska eller ledsenhet i och på så sätt få hjälp att avgöra hur adekvata de är, kan känslorna till slut bli oproportionerliga, irrationella och svårhanterliga. Den isolerades identitet och självbild kan ruckas i grunden.
Men det finns också en ensamhet som ingen människa kan komma runt, menar Peter Strang. Den existentiella. Känslan av att du i vissa situationer faktiskt är helt ensam.
– Att stå inför döden är en sådan. Man kan dela mycket men det finns en punkt när vägarna måste delas.
När du upplever den ensamma känslan av att ingen vet hur du har det innerst inne är lidandet som störst.
– Tänk på när någon återger något som varit riktigt svårt. "Ingen människa i hela världen vet hur jag har haft det, ingen!" För så snart man kan börja dela en svår situation, då minskar lidandet.
Vi behöver också ro och stillhet. Fast för vissa kan det vara skrämmande, för den existentiella ensamheten finns ju där, den som man annars botar genom att umgås, umgås, umgås.
Men stunder eller dagar av ensamhet kan också fylla en viktig funktion – när de är självvalda. En skogspromenad på tu man hand med sig själv, en ensam övernattning i en stuga.
– Vi behöver också ro och stillhet. Fast för vissa kan det vara skrämmande, för den existentiella ensamheten finns ju där, den som man annars botar genom att umgås, umgås, umgås.
Längtan efter att varva ner, ensam med sig själv kan dessutom krocka med den biologiska stressen och rädslan för att vara isolerad, långt ifrån gruppen, menar Peter Strang.
– Det är svårt att sätta sig över vår biologiska grund. Men om man ändå vågar stanna kvar i ensamheten och hitta lugnet i sig själv, är mycket vunnet.
Regler för kommentarer
Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!
Tänk på att:
Det här är inte ok:
Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.