Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Livet efter Sorgenfri

Jag är Gina – en berättelse om överlevnad och skam i Europa Leopard förlag

Erika Oldberg.Bild: Malin Palm
Tjugofemåriga Gina Ionescu stod längst fram på barrikaden när ett hundratal rumäner blev avhysta från Sorgenfrilägret i Malmö för snart ett år sedan. Journalisten Erika Oldberg har följt henne under två år och i "Jag är Gina" skildrar hon det hårda livet för en person som tigger på Malmös gator.
Vid sin sida har Gina maken Valeriu, men hemma i Rumänien väntar tre barn. Hon har gjort det hon lovade sig själv att aldrig göra, att precis som sin mor lämna sina barn. Gina Ionescu bär på en ständig skuld, samtidigt som det är för barnens skull som hon varje dag sätter sig utanför en matbutik med en tom kaffekopp framför sig, på vinst och förlust åker till en småländsk bärskog eller agerar som språkrör för Sorgenfris andra lägermedlemmar. Hon drömmer inte om att bli rik, men om att ha ett drägligt liv och att kunna ge sina barn en trygg uppväxt med tak över huvudet, mat, kläder och skolgång. Gärna i Sverige, då hon inte ser en framtid i ett hemland där majoriteten av den romska befolkning som hon tillhör lever i fattigdom och där diskriminering – liksom här – är en del av vardagen.
"Jag är Gina" är en i raden av svenska böcker i ämnet tiggeri och än så länge har det inte kommit någon bok där författaren har lyckats hålla sig neutral. Det här är inget undantag. Erika Oldberg skriver redan på sidan elva att hon inte klarar av rollen som observerande journalist. Det går helt enkelt inte när intervjuobjektet är en tjugofemåring som blottar ruttnande tandstumpar varje gång hon ler.
Det bidrar till en besvärande obalans. Gina Ionescu befinner sig visserligen längst ner på samhällsstegen, både i Sverige och i Rumänien, men likväl bör fler obekväma frågor ställas. Inte minst för att undvika att reducera henne till ett hjälplöst offer. Erika Oldberg får exempelvis reda på att Gina har lurat en kompis på 18 000 norska kronor genom att ljuga om att hon måste genomgå en hjärtoperation som hon själv inte kan bekosta.Gina förklarar mycket skamset att pengarna gick till att betala av på skulden som hon och maken har på ett ruckel i Rumänien, men får inga följdfrågor om sitt eget ansvar och hur de egentligen tänkte när de köpte en obeboelig kåk på avbetalning – eller om fattigdom berättigar lögner.
Gina Ionescu har en stark och ofta kritisk röst. Som läsare blir jag nyfiken och vill veta mer. Vilka åtgärder tycker hon behövs för att bekämpa socialt utanförskap i Rumänien? Vad kan det svenska samhället göra för att hjälpa de rumäner som söker lyckan i Sverige? Vilket konkret stöd behöver hon själv för att kunna ta sig vidare i livet? När bokens epilog skrivs är paret Ionescu åter och tigger på Malmös gator, nu med nya skulder i bagaget.
Något som stör läsningen är den ständiga felanvändningen av skiljetecken, tafflig översättning från rumänska och en konsekvent felstavning av namnet på Gina Ionescus hemstad. Bokens styrka ligger i det lokala perspektivet och att Gina Ionescu genom dagboksanteckningar själv får berätta om sitt liv. "Jag är Gina" tillför inget nytt till den svenska samhällsdebatten, men är rekommenderad läsning för alla som bättre vill förstå varför fattiga rumäner söker sig till Sverige.
Gå till toppen