Kultur

Winnerbäck växer vidare

Om någonting skiljer Lars Winnerbäck från många av hans kollegor, från andra män med skägg, gitarrer och tusen saker att berätta, är det en viss lågmäldhet, skriver Hannes Grönberg.Bild: Patrick Persson

Lars Winnerbäck.

Singer-songwriter. Malmö live, 5/10.
Sex gitarrer, fyra akustiska och två elektriska, står uppradade bakom Lars Winnerbäcks plats på scenen i Malmö lives konsertsal. Antalet kan kanske verka en smula överdrivet, lite som när en av rollfigurerna i high school-serien "Freaks and geeks" skaffar ett trumset med 29 delar för att kunna spela med till symfonirockskivor i sitt garage.
Det pratas ganska lite om Lars Winnerbäcks förmåga som instrumentalist och för att vara ärlig finns det inte jättemycket att säga. Han spelar en sorts fullt fungerande bruksgitarr som bär hans låtar framåt utan att vare sig lyfta dem till himlen eller dra dem i fördärvet.
Men i kväll uppträder han utan sitt band, ofta helt ensam på scen, och behöver ta till alla knep han kan hitta för att variera känslan och klangbilden i sitt låtmaterial. Då kan små förändringar, som bytet från stålsträngar till nylon, betyda lika mycket som växlingen från sensommar till höst.
Det är lätt att tänka sig att skillnaden mellan det här formatet och sommarens bandturné skulle vara ganska liten. Är Winnerbäck inte trots allt en artist som lutar sig mer mot sina låtar och sin röst än mot noggranna arrangemang och lyhörda medmusiker? Nja, inte nödvändigtvis.
Den som vill höra skillnaden behöver bara jämföra de låtar han framför ensam med dem där musikern Mathias Blomdahl ger honom en hjälpande hand. De förstnämnda kan, när saker inte riktigt vill sig, bli traggliga och endimensionella, nakna på ett sätt som bara kroppsbyggarmelodier kan bli utan att skämmas. Men så fort Winnerbäck får sällskap, om så bara av en orgel, en vissling eller en försynt bas, får hans sånger också nya färger.
Så kan "Söndermarken", en låt han borde ha spelat sönder vid det här laget, plötsligt låta spontan på ett nästan babbligt sätt, som om de 13 år gamla orden trillar ner i munnen på honom medan han sjunger dem. På samma sätt får ”Sysselmannen” ny klang från en dov gitarrfigur medan ”En vän i solen” värms upp av trummaskin och orgel.
Kvällen visar hur Winnerbäcks låtar arbetar med ett lugn och en stillhet i temperamentet, ovilliga till överdrifter i både texter och melodier, skriver Hannes Grönberg.Bild: Patrick Persson
Avskalade turnéer marknadsförs gärna som en chans till närhet och intimitet, som om själva ensamheten på scen skulle tvinga artister att avslöja någonting viktigt om sig själva. Men Winnerbäck är ökänt ovillig att förverkliga den sortens förväntningar och berättar nästan ingenting, vare sig om sina låtar eller om det liv som inspirerat dem.
Inramningen tvingar inte heller nödvändigtvis fram de mest känslosamma sidorna av hans musik. För en artist som ägnat flera år åt att göra ensamheten och uppgivenheten till sina paradgrenar framstår han alltid som osannolikt sansad.
Istället visar kvällen hur Winnerbäck arbetar med ett lugn och en stillhet i temperamentet, ovillig till överdrifter i både texter och melodier. Om någonting skiljer honom från många av hans kollegor – från andra män med skägg, gitarrer och tusen saker att berätta – är det en viss lågmäldhet.
Det är en egenskap som har vuxit sig starkare med åren. Och till skillnad från många av de saker som brukar driva framgångsrika rockkarriärer är det en egenskap som har alla möjligheter att fortsätta utvecklas också efter den fyrtionde födelsedag som så många artister fruktar.
FOTNOT: Winnerbäck uppträder på Malmö live även fredag kväll.
Gå till toppen