Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Här i Indien är ”enkla jobb” verklighet – bevara anständiga jobb i Sverige

En servitör bär fram mat på en restaurang i New Delhi i Indien. Sofia Hermansson drar paralleller mellan den svenska debatten om ”enkla jobb” och arbetsvillkor i Indien.Bild: Gurinder Osan
Jag bor ett halvår i södra Indien för att avsluta min utbildning. Mannen som serverar mig te nästan varje morgon, medan jag scrollar igenom svenska nyheter på min mobiltelefon, är från Nepal. Han heter Manil, är 48 år.
Han och de andra männen som jobbar på restaurangen har rest Asien och Arabvärlden runt i jakt på jobb. Enkla jobb, som det heter numera. Efter ett halvår utan lön i Dubai, trots 20-timmarspass som städare på ett lyxhotell och utan ledig tid, bestämde han sig för att pröva lyckan i Indien. Nu har han arbetat sedan ett år tillbaka i Indien. Han har hunnit med vändor i andra delar av Arabvärlden också, och i Bangladesh och på Sri Lanka.
Någon familj har han inte. Hans lön är så dålig att han knappt kan leva på den själv. Jag ser honom jobba varje dag, i princip dygnet runt, tillsammans med de andra i serveringspersonalen. De städar, springer, torkar bord, ler, frågar alltid hur det är när man slår sig ner vid ett av borden. Varje dag. När hinner han sova, undrar jag. Jag vet inte ens om jag vill veta svaret.
Samtidigt noterar jag en kraftig och högerdriven backlash mot fackliga rättigheter hemma i Sverige, ivrigt påhejad av borgerliga partiers krav på sänkta löner och uppluckring av arbetsvillkor. Att strypa fackligt inflytande tycks vara det nya svarta, där fackliga överenskommelser liknas vid diktaturmetoder på diverse forum där borgerliga debattörer luftar sina åsikter. Som om en facklig rättighet är ett steg närmare en nordkoreansk diktatur. Det är så tongångarna går.
Här i Indien ser jag varje dag vad underbetalt arbete utan några rättigheter gör med människors liv. När jag hör berättelser om hur usla otrygga arbetsförhållanden totalt bryter ned en människas frihet och stolthet och möjligheter att ta sig vidare, blir det nästintill bisarrt när jag ser vad som händer i Sverige.
Ska vi gå tillbaka till ett Sverige för hundra år sedan där rättslösa arbetare knappt kunde överleva på sina löner och ofta dog i förtid på grund av usla arbetsförhållanden? Arbetare som har noll att säga till om och som är utbytbara på en kvart? Det är de underbetalda jobbens verklighet. Försvinner sedan dessa människors fackliga rättigheter är vi tillbaka i det som är verklighet för många i dagens Indien. Det finns inte ett enda exempel på ett land där underbetalda arbeten lett till en bättre verklighet för arbetarna själva.
Är det ens någon som minns debatten om de hundratusentals barn, så kallade Euro orphans, som lämnas kvar i Östeuropa medan deras mammor städar i europeiska och svenska hem? Allt för att välmående par ska få mer kvalitetstid till sina familjer. Men vem pratar om arbetarnas och barnens rättigheter till kvalitetstid i samma andetag som rut, idag år 2016?
Det Manil och de andra gästarbetarna jag möter i Indien vill ha är fackliga rättigheter, rimlig lön, rätt till vila och återhämtning och framförallt drägliga liv där de ska kunna bilda familj. Den typ av trygghet som säkrats efter mångårig kamp i Sverige, men som nu sakta men säkert är på väg att försvagas. Det gör mig inte bara ledsen och bedrövad, utan heligt förbannad.
Dessa rättigheter kommer gästarbetarna jag möter här med största sannolikhet aldrig att få under sin livstid. För här finns inga fackliga avtal eller rättigheter för dem. Bara en ständig kamp för att överleva. Dumpade löner och urholkade rättigheter som låser fast människor i låglöneträsk är inte vägen till anständiga liv i ett anständigt samhälle. Vare sig i Indien eller för de mest utsatta på den svenska arbetsmarknaden.
Jag vill fråga alla er därhemma; ser ni inte strukturerna, förtrycket, det långsiktiga perspektivet, parallellen? Låt oss tänka över vad ett anständigt arbete innebär. Det är dags nu.

Sofia Hermansson

Sofia Hermansson är 28 år, studerar sista terminen på journalistprogrammet i Lund på utbyte i Indien, Hon är människorätts- och Asienvetare.
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen