Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Malmöfilmen berör – men spretar

Adam Kanyama i "Medan vi lever", delvis inspelad i Malmö.Bild: Njutafilms

Medan vi lever

BIO. DRAMA. Sverige, 2016. Regi: Dani Kouyaté. Med: Adam Kanyama, Josette Bushell-Mingo, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Richard Sseruwagi. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.31.
"Medan vi lever" är en film om identitet, familjeband och försoning. Men också om längtan, ensamhet, integration och vardagsrasism. Och om musikdrömmar. Den är en coming of age-film, en berättelse om en medelålders kvinnas kris och en skildring av ett äldre pars väg mot acceptans av familjen, och av varandra. Den är vardagsrealistisk, men har surrealistiska och musikaliska inslag. Burkina Faso-födde Dani Kouyaté vill väldigt mycket när han gör sin första långfilm i Sverige. Det är spännande. Men dessvärre lite för mycket för att det ska fungera fullt ut i en och samma film.
Kandia (Josette Bushell-Mingo) jobbar som sjuksköterska och bor med sin son Ibbe (Adam Kanyama). Ibbe i sin tur tillbringar sin mesta tid i studion och satsar på sin lovande hiphopkarriär, istället för att skaffa sig det jobb hans mamma vill. Efter trettio år i Sverige känner sig Kandia mer och mer rotlös och bestämmer sig plötsligt för att åka tillbaka till Gambia. Kvar står en oförstående omgivning: vänner, Ibbes ”morbror” Sekou, hans svenska överklassfarföräldrar, som alltid haft svårt att acceptera sin nu döde sons val av livspartner. Och Ibbe själv, som upptäcker hur mycket han behöver sin mamma. Resan ”hem” till Gambia blir inte riktigt som Kandia väntat sig. Och när Ibbe åker för att hämta henne, så blir även han överraskad av sina känslor inför mötet med moderns hemland.
"Medan vi lever" har många enormt fina och varma scener: i Sverige mellan Ibbe, Kandia och familjens medlare och kitt, Sekou, fint spelad av Richard Sseruwagi, men också i Gambia, där Ibbe och hans mamma möts genom musiken och där hiphopartisten Adam Kanyama helt och fullt kommer till sin rätt. Helhetsintrycket blir dock lidande av allt för många beståndsdelar, ojämnt skådespeleri och övertydliga repliker som kunde vara hämtade från en undervisningsfilm, och kanske ser bra ut på papper, men inte ligger naturligt i någons vardagsmun.
Men filmen berör, intresserar och engagerar och handlar om vår värld här och nu, på ett öppet och välkommet sätt. Det är befriande att få se nya skådespelaransikten i svensk film. Och att få se ett alltför underanvänt Malmö briljera på bioduken.
Läs mer: Malmö plus Afrika lika med unik film
Läs alla artiklar om: Filmfredag 7 oktober
Gå till toppen