Staffan Nihléns ”Förvecklingar” viker ut sig framför Lunds konsthalls fasad, några ton järnskrot som på ett magiskt vis ser ut att ha blivit hängande i en frusen rörelse, liksom uppfångad i ögonblicket innan den ramlar ihop. Den är på tillfälligt besök från Svedala, utfördes 1976 men har just det där precisa, dröjande uttrycket jag förknippar med Nihléns skulpturer i alla deras skiftande framträdelseformer. Något medvetet oavslutat. Som i de nya stenskulpturerna i konsthallens entrésal: små (eller nåja: lite mindre) marmorblock som vilar nästan orörda på sina fundament. Här och var en slipad yta, ett borrspår, en huggen linje. Men mest till synes obearbetad sten.