Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Orkestern möter tidig elektronik i en hallucinatorisk dröm

MSO: Olivier Messiaen: Turangalîla. Dir: Marc Soustrot. Solister: Roger Muraro, Valérie Hartman-Claveire. Malmö Live 6/10.

Sjätte satsen ur Turangalîlasymfonin är som en hallucinatorisk dröm ur en Fellinifilm. Bara titeln: ”Kärlekessömnens trädgård”. Jag tänker mig ett par som sitter bland murgrönebevuxna marmorkolonner i en ruinstad på Sicilien och dricker vin. På ett bord står en trattgrammofon och spelar avslagen musik av Nino Rota, en vilsekommen fågel kvittrar oroligt.
Den nostalgiska känslan skapas dels av melodin, symfonins kärlekstema, som doftar av Wagners längtansmotiv ur ”Tristan och Isolde”. Dels av det elektroniska klaviaturinstrumentet ondes Martenot, vars kusliga glissandon påminner om bakgrundsljudet i en gammal kortvågsradio.
Annars är det nog de vildare delarna som gjort den franske kompositören Olivier Messiaens tiosatsiga mästerverk från 1948 känt och ökänt – och Malmö Symfoniorkester får alla bitar att falla på plats under torsdagskvällens konsert.
Symfonin handlar om kärlek och erotik, där extasen dras ut till en punkt där döden är den enda möjliga fortsättningen. Kompositören blinkar musikaliskt till verk med samma tematik, som Stravinskys ”Våroffer” (även hans andra parisbaletter) och just ”Tristan och Isolde”.
Det märks att Messiaen är hemmaplan för kvällens pianosolist Roger Muraro. Han spelar sin krävande stämma med sådan lätthet att det känns som att han sitter och leker, ofta i fint samspel med vibrafonisten. I de mest komplexa passagerna får han det att verka som att han slänger ut en näve småsten över sjungande kristaller.
Kvällens andra stjärna är ondes Martenot-operatören Valérie Hartmann-Claverie. Knivskarpa toner varvas med mjuka, böljande glidningar över oktaverna – i det övre registret blott ett snäpp från att strålkastarna ska explodera.
Den tredje stjärnan är Marc Soustrot. Jag har alltid gillat hans prestigelösa och liksom raglande dirigentstil. Här har han skapat ett fantastiskt samspel mellan solister och orkester, en makalös fullträff med smittande spelglädje. När han kramar ur slutackordets fermat till sista droppen i femte satsen glömmer jag att andas och vaknar upp på andra sidan som efter tio sekunders apné. Och då har sjätte satsen redan börjat...
Gå till toppen