Kultur

Tillrättalagt porträtt av Mad dog

Mixed martial arts-fajtern Reza ”Mad dog” Madadi (till vänster) skildras i dokumentären "Mad dog".Bild: Lucky dogs

Mad dog

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2016. Regi: Mauri R Chifflét och Martin Sand. Med: Reza ”Mad dog” Madadi, Kate Kurkowski, David Bielkheden, Alexander Gustafsson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.25.
Mixed martial arts-fajtern Reza ”Mad dog” Madadi är en färgstark person med talang för showbusiness. Han har också en intressant historia. Synd bara att duon Mauri R Chifflét och Martin Sand inte förmår berätta den. Man nöjer sig med ett idolporträtt av comebackkillen som 2015 lyckades ta sig tillbaka till promotionorganisationen Ultimate Fighting Championships (UFC) elitdivision efter att ha suttit nästan två år i fängelse.
Filmens grundläggande fel som dokumentär är att den låter Madadi själv redigera sin berättelse. Man ställer inga kritiska frågor och verkar inte ha gjort någon egen research, och det är ju bekvämt. Men på så sätt får vi som publik knappt reda på någonting om hans uppväxt i Iran eller om brottningskarriären i Sverige innan han blev ”Mad dog” med MMA-fansen. Inte heller får vi en trovärdig bild av hans roll i den smash-and-grab-kupp mot en väskaffär på Stureplan som satte honom i fängelse.
Några minuters slagningar på nätet ger mer än den halvannan timme långa speltiden. På en blogg han skrivit 2012 finns fler detaljer om hans barndomstid i fattigdom i Teheran. Svenska brottningsförbundets hemsida och några dagstidningars arkiv lägger till uppgifter om hur han som tolvåring kom till Sverige och gjorde sig ett namn inom brottningen via Uppsala atletklubb och Spårvägens BK.
Åren 2002–03 var han tvåfaldig svensk mästare i fristil, welterviktsklass. Han ingick i landslaget innan han stängdes av, bytte karriär till MMA och blev en av UFC:s stjärnor.
Förutom den i filmen aktuella fängelsedomen från 2013 har han bland annat också dömts för misshandel.
Upplagt för lite grävande, en del luckor att fylla i. Och det kräver tid och ork.
I stället filmar man många och långa transportsträckor, bilder på familjen och hur Madadi leker med barnen. Några glimtar från träningspass. En film som gjord av och för hans närmaste, fast knappast någon dokumentär i meningen reportage av allmänintresse.
Jag kan förstå att filmmakarna vill kontra näthatarstollerierna kring Madadi, men det gör man inte med brist på faktakoll och lättsamma semesterbilder. Det gör man bara genom att visa upp ett sammansatt porträtt som inkluderar skuggpartierna.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 7 oktober
Gå till toppen