Kultur

Forskning som slår

Universitetshuset i Lundagård.Bild: Ingemar D Kristiansen
På Sydsvenskans kultursida skriver litteraturvetaren Katarina Bernhardsson och historikern Johan Östling under vinjetten ”Akademin hör hemma i samhället” (Sydsvenskan Kultur, 1 oktober) att akademiker har förlorat sin position i samhällets informationsflöde. De menar att relationen mellan vetenskap och samhälle hotas genom krav på internationalisering och förändrad offentlighet.
Vi vänder oss mot flera av skribenternas resonemang och vill kortfattat utveckla varför det representerar en syn på relationen mellan akademi och samhälle vi inte känner igen oss i.
En första invändning rör själva påståendet att akademikerna har ”förlorat sin position i samhällets informationsflöde” och att ”allt färre lyssnar på deras expertis”. Stämmer detta? En undersökning som Stockholms universitet genomfört visar en stadig ökning under den senaste treårsperioden för omnämnanden i medier av universiteten i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund, vilket oftast innebär att universitetens forskare medverkar som expert eller skribent. Vi vet inte vilket genomslag detta deltagande har, men det visar i alla fall på en ökande närvaro av forskare i existerande medier.
Den rapport som Bernhardsson och Östling medverkat till siktar särskilt in sig på humaniora och samhällsvetenskap. När det gäller just humaniora finns siffror som delvis motsäger deras resonemang. Tobias Krantz och Emil Gernerup, Svenskt Näringsliv, presenterade en undersökning i UNT 22/1 2016, där de visar att forskare på humanistiska fakulteter är de som samverkar mest med det omgivande samhället (åtta av tio forskare i undersökningen). Det råder alltså ingen brist på samverkan, men däremot värderas inte samverkan högt i meriteringssammanhang. Att råda bot på detta är av största vikt. Sveriges innovationsmyndighet, Vinnova, håller just nu på och utreder hur ett sådant meriteringssystem skulle kunna se ut.
Vidare är vi tveksamma till hur kommunikationen med den bredare allmänheten, som artikeln hänvisar till, definieras. I de flesta fall bör den innebära en popularisering av forskningsresultat. Ett tydligt exempel är Sveriges Radios "Språket" i P1, där de medverkande forskarna resonerar utifrån forskningsläget, men inte redogör för teoretiska och metodologiska val.
Vad vi vill komma åt är att diskussionen som pågår mellan forskare och spridningen av forskningsresultat i de flesta fall är två olika praktiker. Vi menar också att artikelförfattarna förenklar när det påstås att det svenska språket är avgörande för det offentliga samtalet: vi kommunicerar med den breda allmänheten i populariseringen av forskningsresultaten, oavsett forskningens ursprungliga språkdräkt och form.
Frågor om forskningens spridning och avtryck i samhället skulle behöva utredas mycket mer systematiskt innan man kan hävda att bron mellan samhälle och akademi håller på att brista. Idén att publikationsmönster och språkval får konsekvenser för företeelser som ”faktaresistens” och ”filterbubblor” behöver också beläggas. Det vore väl synd om vi målade upp en dystrare bild av forskares genomslag än den som verkligen föreligger?
Anna Victoria Hallberg, doktor i litteraturvetenskap, utredare mot humanvetenskaperna Södertörns högskola
Fanny Forsberg Lundell, docent i franska vid Stockholms universitet, verksamhetsledare tankesmedjan Humtank
Gå till toppen