Kultur

Håkan Engström: Dylan gör musik av alltihop

Bild: JEFF ROBBINS
Yippee! I’m a poet, and I know it / Hope I don’t blow it
(Bob Dylan, 1964.)
Den citerade låten heter ”I shall be free, no 10” och är ett av de där spåren som nästan ingen minns från lp:n ”Another side of Bob Dylan”. Här har vi Bob Dylan som en skämtsam och skälmsk spjuver.
Titeln till trots representerade albumet inte något avgörande nytt annorlunda för just Dylan. Den här sidan hade han haft hela tiden. Bob Dylan var inte och har aldrig blivit fyrkantig; han är mer som en diamant – de har hur många sidor som helst.
Låten är en bagatell, där Dylan i den elfte och sista versen pratsjunger att You’re probably wondering by now/Just what this song is all about. Ett litet fniss senare tonar låten ut.
För den som då ville se Dylan som ”talesman för en hel generation” och idag som en litteraturens nydanare känns det antagligen snopet. Var detta allt? Nej. Det var så mycket mer, men det var också detta.
Bob Dylan är – det vet nästan alla som har slagit upp en bok eller läst en tidning de senaste 50 åren – låtskrivaren som förde in de litterära greppen i populärmusiken, som visade att popsånger kan fyllas med substans och går att ta på allvar. Han kastade in flera terminers litteraturvetenskapliga läslista i skivspåren och lät dessa frön korsbefruktas med gatans språk. Han förde Baudelaire och Rimbaud upp på topplistorna. Han förändrade spelreglerna, öppnade fönstren. Och, näst viktigast av allt: han gjorde den personliga betraktelsen till idiom och såg med sitt eget exempel till att individen fick vara sig själv och inte bara en berättare av romantiska historier och förmedlare av fungerande floskler.
Allra viktigast? Han gjorde allt detta av musik, och han gjorde det till musik.
Lyssna på ”I shall be free, no. 10” – säkerligen en av hans 200 bästa låtar – och ni hör en sångare, en vokalist, en tidig rappare, en senkommen talking blues-artist. Kalla det vad ni vill. Han framför sin text; framförandet och texten hänger ihop som en enhet.
Han är rytmiskt spänstig, lägger fram orden med förförisk ledighet; det är lättare att följa hans sångstrofer än det oregelbundna beatet.
Den där lättheten glömmer vi ofta bort, antagligen för att hans utgångspunkt trots de allra tidigaste årens ”protestsånger” varit den mer eller mindre lättsamma popmusiken. Det nya i sammanhanget har varit hans litterära ambitioner, med referenser till allt från de antika klassikerna till modernismen.
Men han är sällan eller aldrig högtravande. Hans låtar är i sanning sångbara, med ett flyt som få av hans lärjungar och omhuldade kollegor kommit i närheten av. Till skillnad från ikoner som David Bowie och Patti Smith är han aldrig pretentiös. Till skillnad från alla från Springsteen till Lundell är han aldrig tråkig.
Han har också ett djup – i verklig mening, inte på det där poserande viset som kännetecknar snart sagt varje ”rockpoet” eller singer-songwriter som på mer eller mindre goda grunder anses följa i hans fotspår. Låtarna som innehåller mest stoff är inte nödvändigtvis dessa som verkar flagga med sina höga ambitioner.
I mer än 50 år har vi på dagordningen haft diskussionspunkten ”Kan Bob Dylan sjunga?”. Den är tröttsam. Men nu får vi en ny: ”Kan Bob Dylan skriva?”. Det blir säkert uppfriskande.
Är det rätt att ge honom Nobelpriset? Det är en fråga som snart leder till en annan: Var det rätt att ge Max Martin Polarpriset?
Ett gemensamt svar kan vara ett bestämt nja. Det finns något jippobetonat över bägge tilldelningarna. Max Martin är inte av György Ligetis eller ens Elton Johns sort och kaliber. Bob Dylan är inte någon ny Thomas Mann eller för den delen John Steinbeck.
Det handlar inte bara om det banala faktum att han knappt skrivit några böcker – bara den oläsliga ungdomsboken ”Tarantula” och den okonventionella, mycket läsvärda första delen av vad som lanserats som en självbiografi, ”Memoarer - del 1” – utan också om att han nog aldrig försökt skriva in sig i någons tradition.
Han är ingen Jim Morrison och ingen Nick Cave, inte ens någon Leonard Cohen. Hans texter är fyllda med precis lika mycket litterära referenser, men i grund och botten är han en sångmakare. Han förhåller sig till det arvet, men han förhåller sig i lika hög grad till Chuck Berry och Bing Crosby. Get sick, get well, hang around an ink well/Ring bell, hard to tell, if anything is goin' to sell, från 1965 års "Subterranean homesick blues", är som hämtat ur Chuck Berrys flöde.
Nobelpriset i litteratur går kanske inte till den allra bästa sångförfattaren, vad vet jag? Hur mäter man sådant? Men det går till en banbrytare som gjort andras framgångar och offentliga misstag möjliga. Under några sprudlande kreativa och fortfarande formativa år från 1962 och framåt exploaterade han Woody Guthrie och Chuck Berry, introducerade dem snabbt för Jack Kerouac och Allen Ginsberg, och utvann ur detta möte något unikt.
Den framgångsvågen har han ridit på sedan dess, men han har gjort det utan att förlita sig till kraften i själva knuffen. Han har gått vidare på eget vis – ibland rusande energiskt, ibland bara makligt – men har egentligen aldrig varit intresserad av att återvända till ursprunget, till scenen där Robert Zimmerman för alltid blev Bob Dylan. Det är sant att han på 1990-talet gav ut ett par album med den typen av folksånger som hördes i hans omgivning när han spelade på klubbarna i New York. Men detta skedde under en period av skrivkramp. När han åter hade kraften att skriva något nytt hade han helt andra berättelser att förmedla. på sitt eget vis
All my loyal and much-loved companions/They approve of me and share my code
I practice a faith that's been long abandoned/Ain't no altars on this long and lonesome road,
sjunger han i den nio minuter långa och lunkande "Ain't Talkin'": en lika mäktig som mystisk sång, full av humor och existentiella frågor … och självrättfärdiga tirader som vi antagligen aldrig får veta hur Dylan själv ställer sig till. Walkin with a tooth ache in my heel, gnäller han och styr mot den sista obygden där han får vara i fred med sitt pladder.
Scenen är en mytisk trädgård, utan trädgårdsmästare. Berättarjaget är uppdiktat, men nog har vi träffat en sådan grubblande gnällspik? Kanske också känt oss som en? Helt visst är Bob Dylan sin generations talesman, trots allt.
Hans sätt att uttrycka sig är originellt, men Bob Dylan har aldrig varit rädd att låna från andra. Det är ett genomgående drag: han använder andras alster för att skapa nya. Debutalbumets ”Song to Woody”, ett av plattans bara två ”original”, bygger på idéer från Woody Guthries egna låtar. Melodin till självaste ”Blowin’ in the wind”, låten som etablerade låtskrivaren Bob Dylan, bygger på en ”negro spiritual” (”No more auction block for me”), medan texten är baserad på en barnramsa (How much wood would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood? / The answer, my friend, is blowing in the wind).
På senaste albumet med originalsånger utmärker sig alldeles särskilt den fina ”Scarlet Town”, som tar sin utgångspunkt i balladen ”Barbara Allen” som nedtecknades i Skottland på 1840-talet. Dylan själv sjöng den på scen ibland under 1980-talet.
I en intervju i Rolling Stone Magazine den hösten, 2012, kommenterade han sin arbetsmetod:
”Jag jobbar inom min valda konstform. Så enkelt är det. Jag förhåller mig till dess regler och begränsningar. Det finns auktoriteter som kan förklara den sortens konstform bättre än jag. Det kallas sångskrivande. Det har med melodi och rytm att göra, och sedan kan vad som helst passera. Man gör allting till sitt eget. Vi gör det allihop.”
Läs alla artiklar om: Nobelpriset 2016
Gå till toppen