Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ulf Peter Hallberg: Innan Bob Dylan försvinner

Senaste handskakningen med Kungen. Bob Dylan mottar Polarpriset.Bild: Jan Collsiöö
Det är inte bara så att Bob Dylan förtjänar Nobelpriset i litteratur. Han kommer också att ta emot det med ett kort handslag och försvinna. Kanske säger han i Nobeltalet något om visdomen hos vagabonder, vintern i New York, förändringens vind och en värld som inte styrs av Gud, men inte av Djävulen heller.
Men det blir kort: Att vara ärlig mot sig själv, det är hela saken. En hyllning till Woody Guthrie och Harry Belafonte, en hänvisning till drömtiden som en sammanfattning av allt som har skett - och att ingen kan sjunga blues som den blinde Willie McTell.
Hans poetiska värdighet och hans tilltal är hämtade från Shakespeare och Rimbaud. Den insikt han hämtat i folkmusiken har stor betydelse för den verkliga litteraturen: Arketypiska mänskliga gestalter tecknade i klara färger, metafysiska till formen, varje sliten själ försedd med naturlig kunskap och inre visdom.
Jag gillar när Bob Dylan säger att man kan skriva en sång var som helst, i en järnvägsvagn, på en båt, på hästryggen – att förflytta sig underlättar.
Han förmedlar att leken förkroppsligas i skrivandet och att spelet tillhör skenvärlden: En sång är som en dröm, och man försöker göra den verklig.
Everybodys wearing a disguise
To hide what theyve got left behind their eyes
But me I cant cover what I am
Wherever the children go Ill follow them.
Läs alla artiklar om: Nobelpriset 2016
Gå till toppen