Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ulf Peter Hallberg: Innan Bob Dylan försvinner

Senaste handskakningen med Kungen. Bob Dylan mottar Polarpriset.Bild: Jan Collsiöö
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det är inte bara så att Bob Dylan förtjänar Nobelpriset i litteratur. Han kommer också att ta emot det med ett kort handslag och försvinna. Kanske säger han i Nobeltalet något om visdomen hos vagabonder, vintern i New York, förändringens vind och en värld som inte styrs av Gud, men inte av Djävulen heller.
Men det blir kort: Att vara ärlig mot sig själv, det är hela saken. En hyllning till Woody Guthrie och Harry Belafonte, en hänvisning till drömtiden som en sammanfattning av allt som har skett - och att ingen kan sjunga blues som den blinde Willie McTell.
Hans poetiska värdighet och hans tilltal är hämtade från Shakespeare och Rimbaud. Den insikt han hämtat i folkmusiken har stor betydelse för den verkliga litteraturen: Arketypiska mänskliga gestalter tecknade i klara färger, metafysiska till formen, varje sliten själ försedd med naturlig kunskap och inre visdom.
Jag gillar när Bob Dylan säger att man kan skriva en sång var som helst, i en järnvägsvagn, på en båt, på hästryggen – att förflytta sig underlättar.
Han förmedlar att leken förkroppsligas i skrivandet och att spelet tillhör skenvärlden: En sång är som en dröm, och man försöker göra den verklig.
Everybodys wearing a disguise
To hide what theyve got left behind their eyes
But me I cant cover what I am
Wherever the children go Ill follow them.
Gå till toppen