Om jag vill visa att klockan är ett på det svenska teckenspråket, så har jag pekfingret uppåtriktat och vänstervänt, och vrider det kort fram och in ett par gånger.

Kvinnan framför mig, från ett av våra stora förlagshus, visar tecknet ett par gånger. Ändå är det ett par minuter kvar innan dörren kommer att öppnas här i Börssalen i Stockholm och Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius meddelar vem som får årets Nobelpris i litteratur.

Det är trångt och det luktar nyputsade skor.

Bakom mig säger någon att Adonis bör få priset.

Framför mig säger någon Oates.

Till höger om mig säger någon Roth.

Ingen säger Haruki Murakami som ligger i topp på vadslagningslistorna.

Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, säger Bob Dylan och långt bak, under en av de tretton magnifika ljuskronorna, hostar någon och en del ser ut som om de gått vilse och hamnat på fel prisutdelning.

Sara Danius svarar på min fråga om hur hon ser på det faktum att när Dylan skriver sånger så kommer ofta melodin först och sedan anpassas texten till tonerna, att ”de gamla grekerna Homeros och Sapfo skrev till musik, men vi läser dem också nu när den musiken är borta. Och att så är det med Dylans muntliga poesi också.”

Hon nämner hans ”Chimes of freedom” som en favorit.

Många hade längtat efter en amerikan – i USA säger man att man vinner priset – och jag älskar alla som nämns: DeLillo, Roth, Oates. Men de har alla publikens och kritikens kärlek och kom ihåg att Svenska Akademien tvekade inför Ernest Hemingway för ”att priset i detta fall bleve en ofruktbar gest, eftersom prissumman efter amerikansk succéstandard säkerligen är betydelselös”. Efter 55 år som artist måste Dylan vara den i särklass rikaste som utsetts. Han fick, vilket stadgarna föreskriver, mer än hälften av de avgivna rösterna och Sara Danius sa till mig att en stor majoritet var för Dylan, ”vi bråkade inte alls”.

Dylan är den förste musiker som får priset. I fjol fick en journalist det. Tidigare har två dramatiker fått priset. Tiderna och Svenska Akademien förändras.

För exakt hundra år sedan fick en svensk det: Verner von Heidenstam – som satt i Svenska Akademien. Efter det skrev han inte klart en enda bok. Däremot blev han den flitigaste förslagsställaren, han föreslog tre av de blivande pristagarna.

När Dylan fick Polarpriset var ingen säker på att han skulle hämta det. Och nu? Han har inga konserter inbokade för december, så han kanske dyker upp och tar emot Nobelpriset ”starry-eyed an' laughing”, som han sjunger i ”Chimes of freedom”, och skakar den svenske kungens hand än en gång.

Hursomhelst fortsätter han, som nu är 75 år, att skapa med full kraft – förutom att göra sånger så målar han och nyss tillverkade han en ingång i stål till ett kasino – och jag blir inte förvånad om han föreslår Willie Nelson som Nobelpristagare, ”jag ger bara hundra konserter om året, Willie ger fler, han är etta”.