Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Maria Küchen: Alla är vi muminfigurer

Sanna Persson Halapi som Gafsan och Mari Götesdotter som Filifjonkan.Bild: Emmalisa Pauly

Filifjonkan som trodde på katastrofer: Av Tove Jansson. Dramatisering: Lucia Cajchanova. Regi: Ada Berger. Unga teatern/Malmö stadsteater.

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Jag har alltid uppskattat Filifjonkan. Liksom jag själv är hon rädd för farligheter och vill ha det fint omkring sig. Hon vill passa in i normer samtidigt som hon undermedvetet längtar efter frihet och uppror. Med andra ord är hon inte okomplicerad. Det är ingen i Mumindalen.
När Filifjonkan gestaltas på teatern måste hon se ut som i Tove Janssons teckningar. Hon ska ha lång röd kappa, svarta kängor, stripigt hår och liten mössa med bjällra. Vem hon innerst inne är, kan däremot speglas på olika vis.
På sjuttiotalet gjorde Yle i Finland teveteater av Tove Janssons novell ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Då framstod hon som en ängslig men ändå rätt så samlad städneurotiker. I Malmö Stadsteaters barnföreställning, byggd på samma novell, är hon i stället en sjukligt prylsamlande excentriker på sammanbrottets rand.
Hennes hus har belamrats med så mycket bråte att det knappt går att ta sig fram. På scenen finns ingenting förutom skådespelarna, men ljud- och ljussättning och plastik gör att det känns i kroppen hur mycket skräp Filifjonkan har samlat på sig.
En osynlig värld blir synlig i rummet, en värld som publiken och berättelsen rent fysiskt delar med varandra. Därför ska barn gå på teater: för att teater är fantasi på riktigt, kroppsligt, påtagligt.
Film, teve, böcker, visst, men dessa gestaltningsformer kan aldrig helt ersätta teaterns magi.
I ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” har Filifjonkan bjudit hem sin vän Gafsan på te. Hon vill berätta för Gafsan om sin rädsla. Det blir en totalt misslyckad tillställning där Filifjonkans nakna ångest frontalkrockar med Gafsans artiga men förskräckta oförståelse.
Den kommande natten besannas Filifjonkans värsta katastrof-fantasi – en tromb blåser iväg med hennes hus. Sedan, äntligen, är hon fri att göra vad hon vill.
Där slutar pjäsen om henne, i en frihet som jag själv inte vet om jag skulle vilja ha. Kanske är jag faktiskt hellre ängslig, instängd och trygg än fri och stark men berövad allt?
Fjärdeklassarna som såg premiärföreställningen av ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” i fredags morse, hade andra frågor till skådespelarna och deras medarbetare. ”Är det era riktiga näsor?” ”Är Filifjonkan en räv?” Till kostymchefen: ”Kan jag få en guldkostym?”
Kanske väcktes hos någon av dem, i tysthet, samma känsla som drabbade mig när jag såg teater för allra första gången. Skeendet på scenen tycktes pågå i en värld som var flyktigare än min egen, men verkligare. Plötsligt fruktade jag att jag själv levde i ett slags kontinuerligt stabil dröm.
Än idag kan jag känna lättnad på teatern när pjäsen är över och applådtacket tar mig tillbaka till den så att säga verkliga verkligheten. Två gånger klappade fjärdeklassarna in ensemblen i ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. De verkade med andra ord nöjda, även om det under pjäsen hade framviskats synpunkter på Gafsans kroppsspråk: ”Alltså, kan hon inte bara gå vanligt?”
Nej, Gafsan och Filifjonkan går inte vanligt. De kliver omkring som de sagofigurer de är, med överdrivna rörelser och gester, men paradoxalt nog är de vanligare än du och jag. I dem renodlas våra särdrag, svagheter och tillgångar. Alla är vi någon av muminfigurerna, eller flera, eller har drag av dem alla. Mumindalen är en plats där vi blir genomskådade och sedda, rannsakade och förstådda: en teaterscen, kort sagt.
Gå till toppen