Kultur

Ann Lingebrandt: Dylan – diktaren

"Highway 61 revisited" från 1965, som "Desolation row" finns med på.Bild: Arkiv
”Was that some kind of joke?” undrar Bob Dylan i ”Desolation row”, en fråga som nu ekar över kulturvärlden. Men det var det förstås inte, och vill man syna den konstnärliga kvaliteten i sömmarna och se om Dylan håller i finlitterär frack är just den låten, förlåt dikten, från 1965 års ”Highway 61 revisited” inte något dumt exempel.
I denna surrealistiska urladdning framträder poeten som en modernistisk bard som spottar ur sig bilder i en hallucinatorisk jambisk vers, vittnande om suverän formmässig kontroll.
Liksom i förbigående namndroppar han Ezra Pound och T S Eliot och visar därmed kaxigt vilka skor han vill gå i när han vandrar fram på den ensamhetens väg som är alla stora (manliga) skapares. De kanoniserade diktarna är långtifrån de enda referenserna i detta beatpoetiska uppkok på det eliotska ödelandet, här regnar hänsyftningar till allt från Bibeln till Bette Davis. Askungen, Romeo, Casanova och Einstein är några av figurerna som passerar revy i ett kulturhistoriskt porträttgalleri där maskspel och förklädnader är ett centralt motiv.
Själv har sångaren iklätt sig rollen som visionär och trollkarl, svingande sitt magiska språkspö och poff! – där exploderar ett fyrverkeri av färgstarka scener. Det är karneval, det är cirkus, det är regnbågar, sjöjungfrur, spådamer och calypsosångare. I detta myllrande kalejdoskop samlas de udda existenser som rebelliska outsiders gärna identifierar sig med när de mitt i ett festglatt vimmel ändå känner sig drabbade av själens obotliga ensamhet.
Bildspråkliga krockar rör upp ett tätt dammoln av associationer och de grälla drömsynerna blir mer och mer mardrömslika. Som sig bör i ett konstverk av rang finns en uppsjö tolkningsmöjligheter och lager på lager av symboler att försöka nysta upp. Man kan lägga pannan i djupa veck över ifall sången utgör en apokalyptisk allegori över det urholkade amerikanska samhället eller en rundmålning av grannarna i Greenwich Village. Eller så ser man det helt enkelt bara som ett pärlband av fantasisprudlande bilder från en fingerfärdig versmakare.
Hur som helst anlägger Dylan här en väg mellan dåtid och nutid, tradition och modernitet, klassiker och populärkultur på ett sätt som man får anta att också Akademien vill göra med sitt val.
Läs alla artiklar om: Nobelpriset 2016
Gå till toppen