Kultur

Per Svensson: Jag står fast vid att det är en ”trumpifiering” av priset

Tjugotre år sedan en amerikan senast fick Nobelpriset i litteratur, och så ger Svenska Akademien det till Bob Dylan.
Oj, så oväntat! Oj, så djärvt! (Det är klart att Homeros hade spelat elgitarr om han levt i dag.)
Huvva så pinsamt!
För några år sedan dömde Akademiens dåvarande sekreterare Horace Engdahl ut den amerikanska litteraturen. Amerika var för ”isolerat” och för ”insulärt”.
Frågan är dock om inte Svenska Akademien med årets val av litteraturpristagare visat sig vara en minst lika ”insulär” och inkrökt kontinent, ointresserad av den amerikanska litteratur som inte ryms på en Spotifylista. Ska det vara amerikanskt så måste det vara populärkultur för något annat av värde har de väl inte åstadkommit där borta i det litterärt efterblivna USA?
Det har de. Joyce Carol Oates, Thomas Pynchon, Don DeLillo, Philip Roth, Marilynne Robinson, Cormac McCarthy … Listan över amerikanska författarskap som hade förtjänat priset kan göras nästan lika lång som listan över de pinsamma misstag Akademien gjort sig skyldig till under Nobelprisets långa och bråkiga historia.
Läs mer:”Helt ofattbart. Oerhört deprimerande.”
Bob Dylan har fått Polarpriset. Utmärkt. Han är en av vår tids viktigaste låtskrivare. Men om litteraturen en gång i tiden var sång och sången litteratur så har utvecklingen så småningom skapat två i grunden olika konstformer. Låttexter som kan läsas som litteratur (som man brukar säga) är nästan alltid dåliga låttexter. Litteratur som fungerar fint som låttexter är oftast rätt medioker litteratur.
Om Svenska Akademien med priset till Bob Dylan vill signalera en vilja att bryta ner barriärer mellan olika konst- och kulturformer så tror jag att det är ett stort misstag. I en tid då populärkulturen ter sig närmast hegemonisk ligger Nobelprisets värde i att det kan bidra till att värna det lilla hotade reservat som vi brukar kalla "litteraturen".
Inför årets tillkännagivande av Nobelpriset har det gått rykten om att det skulle bli ”kontroversiellt” och att Akademien inte var enig utan tvärtom djupt splittrad.
Låt oss hoppas att det stämmer. Jag har talat om en ”trumpifiering” av priset. Det är en formulering jag står för, också nu när chocken börjat släppa. Med ”trumpifiering” syftar jag på en flirt med föreställningen att folket alltid har rätt, att det som är populärast därmed också är bäst och att elitistiska smakdomare därför bör ta sig i häcken!
Man kan tolka priset till Dylan på det sättet: som ett tecken i tiden. Också Svenska Akademien vill bryta sig ut ur det kulturellt korrektas fängelsecell, göra något spektakulärt och vinna miljoner grånade Dylanfans oreserverade kärlek.
Men man skulle också kunna se beslutet att ge priset till Dylan som det yttersta uttrycket för den insulära form av elitism (låt oss kalla det vid dess rätta namn: ”snobbism”) som Horace Engdahl gav röst åt när han dömde ut den amerikanska litteraturen.
Det är något kolonialt över årets pris. Amerikaner? Stora romaner kan de inte skriva, men de har musiken i blodet.
Läs alla artiklar om: Nobelpriset 2016
Gå till toppen