Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Oline Stig: "Ni som inte fattar det fattar ingenting."

Bild: Emil Langvad
Jag är inte ett dugg kluven. Svenska Akademiens val var helt rätt. Klockrent. Inte för att det var oväntat, kul eller ”busigt”, som vissa påstår. Inte för att det skakar om och upprör eller ens för att det öppnar dörren för en ny litterär genre.
Akademiens val var rätt eftersom Bob Dylan är en av vår tids största poeter och musiker. Och nej, kom nu inte dragande med Leonard Cohen, Bruce Springsteen eller Ulf Lundell (herregud) som tänkbara kandidater, de är alla bleka kopior. Bob is the one and only.
Mina argument är framför allt känslomässiga. Jag har levt med honom i snart tjugofem år. I början hatade jag honom, hett och intensivt. Gnällgubbe, tyckte jag och suckade över ödet att ha blivit ihop med en man som hade honom som husgud. Suckade över alla män som hade honom som husgud: denna obegripliga gubbkult.
Sedan hände något. Jag hittade en bootleg-kassett från en New York-konsert från 1988 som låg i bilen och skräpade. Jag lyssnade och lyssnade igen. ”Lay Lady lay” över den dimmiga skånska leråkern. ”John Wesley Harding” varje morgon när jag körde till jobbet efter att ha lämnat sonen på dagis. ”Don’t think twice, it’s all right” på högsta volym varje dag på väg hem från jobbet. Igen och igen.
Och jag vet inte hur jag bäst ska beskriva det, någonting öppnade sig inom mig. Musiken och orden. Sedan dess är vi ett par, Bob och jag. Eller förresten, det är inte så enkelt: vi har mer liksom vuxit ihop. En del av mig är Bob. Såhär: när jag lyssnar på hans musik sker ett slags direktöverföring. Ungefär som när man läser, man tänker att man är personen man läser om, i alla fall om det är skrivet i jagform. Likadant med Bob. När han sjunger känner jag mig som han, en del av mig förvandlas. Vilket är ganska praktiskt eftersom jag slipper identifiera mig med alla hans svekfulla kvinnor och kan koncentrera mig på orden, texterna och känslan i dem.
När Alice Munro fick priset för tre år sedan minns jag att jag mitt i glädjeyran greps av ett hugg av svartsjuka: alla som skulle börja älska henne nu, hon var ju min författare. Något liknande borde hända nu, men det sker inte. Min nördiga husgud, vars skivor fyller en hel bokhylla hemma, har i och för sig varit allas egendom länge. Frågan är om fler kommer att upptäcka hans storhet i och med Nobelpriset i litteratur. Jag är inte säker.
De som inte redan är frälsta verkar mest sura.
Svartsjukan ersätts av en vilja att försvara honom. Rör inte min Bob!
Han är så värd det här priset. Han är poet. En av de största. Och om inte det räcker har han betytt en väldig massa för väldigt många. Ojämförligt. Ni som inte fattar det fattar ingenting.
Lyssna på honom. Läs honom.
Mina argument är känslomässiga, jag vet. Men hur ska man förklara musik och poesi annat än med känslor? Hur ska man förklara kärlek? Lyssna och läs.
Läs alla artiklar om: Nobelpriset 2016
Gå till toppen