Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Oasis – mest för fansen

Lillebror Liam och storebror Noel.Bild: Scanbox

Oasis: Supersonic

BIO. DOKUMENTÄR. Storbritannien, 2016. Regi: Mat Whitecross. Med: Noel Gallagher, Liam Gallagher, Peggy Gallagher, Alan McGee. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.03.
"Vi är som de där bröderna i Bibeln. Vad heter de nu igen? Abel och fucking Kabel? Hahaha!"
Filmklippet med en uppspelt, möjligtvis påtänd, Liam Gallagher – filmad backstage 1994, året för Oasis stora genombrott – ringar väl in hans rivalitet med storebror Noel. Brödrafajten blev uppblåst till bibliska proportioner av massmedier och fans, men var till viss del ett stycke trams och teater från syskonen som visste hur man skulle hamna på förstasidor och därmed sälja fler skivor. Brödrakäbblet är också kärnan i dokumentären "Supersonic", som uppmärksammar att det är tjugo år sedan Oasis satte nytt brittiskt rekord med två utomhuskonserter på Knebworth. 250 000 såg dem, men miljoner fler försökte få biljetter – faktiskt, som det konstateras i filmen, hela fyra procent av Storbritanniens befolkning.
Vi tar det igen: fyra procent. Så här på ett par decenniers avstånd känns masshysterin märklig. Visst var Oasis en frisk fläkt en kort stund, men deras musik har inte åldrats särskilt väl.
"Supersonic" koncentrerar sig på bandets första år och är späckad med anekdoter, arkivklipp och nya intervjuer med Liam, Noel, släktingar, kolleger och bekanta. Historien om hur de två struliga arbetargrabbarna från Manchester på bara ett par år gick från a-kassan till poptoppen är en på många sätt rörande askungesaga, och i intervjuerna med mamman Peggy finns ett djup som ofta fjantas bort av bröderna. Fast det går att läsa in en viss smärta bakom deras grimaser – som när Noel efter ännu ett bråk skriver ett ärligt, öppenhjärtigt brev till Liam där han undrar hur de kan fortsätta vara bröder, och skjuter in det under hans dörr på hotellet. "Jag rullade ihop den sentimentala lappen och snortade crystal meth genom den", säger Liam.
För hängivna fans är "Supersonic" säkert en oas att lapa ur, värd biobiljettpengarna och värd alla hästar, utropstecken och stjärnor i betyg. Det gör dock inte filmen till någon större angelägenhet för oss andra. Efter halva speltiden börjar dokumentären gå på tomgång: bråk, slagsmål, grabbigheter och drog­anekdoter staplas på hög. Här finns ingen kritik eller analys, inga försök att sätta fenomenet Oasis i sitt sammanhang. Ingenting om var de kom ifrån musikaliskt och ingenting om popkulturen i dåtidens England – britpop och den stora rivalen Blur nämns inte ens. Och ingenting om hur luften gick ur Oasis med albumet "Be here now" 1997, och hur bandet sedan tragglade vidare mest på gamla meriter ända till 2009. Men så är också Noel Gallagher filmens producent.
Gå till toppen