Kultur

Vill visa vägen till en frisk planet

Den franska dokumentären "Imorgon" gör nedslag på olika platser i världen där man försöker få bukt med den ekologiska krisen och miljöförstöringen.Bild: Njutafilms

Imorgon

BIO. DOKUMENTÄR. Frankrike (Demain), 2015. Regi: Cyril Dion, Mélanie Laurent. Med: Anthony Barnowski, Elizabeth Hadley, Olivier de Schutter, Michelle Long. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.58.
”Det är fascinerande hur vi människor briljerar med föreställningar om vår egen undergång. Men var finns filmerna som visar hur vi vänder vinden och löser problemen?” Som brittiske miljöaktivisten Rob Hopkins antyder, ligger lösningen av till synes olösliga problem i konsten att ställa rätt frågor.
Först om vi kan föreställa oss att det faktiskt går att lösa dagens ekologiska kris med massutdöende och klimatförändringar, kan vi få syn på lösningarna. Och på en möjlig morgondag. Det har den här franska dokumentären av poeten Cyril Dion och skådespelaren Mélanie Laurent (”Inglourious basterds”) tagit fasta på.
Man reser till tio länder för att leta efter några av bitarna i det pussel som kan hjälpa oss tillbaka till en frisk planet. Filmen är indelad i fem sektioner: jordbruk, energi, ekonomi, demokrati och utbildning. Mest lyckade är de första tre, kanske för att de går snabbast att omsätta i praktiken och är lättast att förstå.
Resan börjar i Detroit, huvudstaden i USA:s rostbälte och lämplig kuliss för vilken postapokalyptisk dystopi som helst. Men här, på gamla rivningstomter mitt i staden, spirar ett omfattande nätverk av stadsjordbruk som förser stans invånare med närodlade frukter och grönsaker. Förutom miljövinsterna rundar man också matjättarna och skapar en betydande lokal ekonomi.
Att bryta beroendet av storföretagen, med styrelserummen långt från lokalsamhällena, är ett återkommande tema. Ett roligt grepp är att införa lokala valutor. Storbritannien verkar vara ledande på området. Vi får se en tiopundssedel från Brixton prydd med David Bowie och en 21-pundssedel från Totnes.
Varför 21 pund och inte 20? undrar vän av ordning. ”Därför att vi kan!” skrattar Rob Hopkins. Svaret är filmens poäng: En annan värld är faktiskt möjlig här och nu. Och den blir inte bara bättre, utan betydligt mycket roligare också. Därför att vi kan.
Blandningen av högt och lågt – tunga världsfrågor med lättsamma presentationer av positiva exempel – är nyckeln till publikframgången för ”Imorgon” i hemlandet Frankrike. En del lättsamheter kunde man förstås hoppat över, som bilder på filmteamets mysstunder i bil eller på någon restaurang. Dessa animerade selfier är möjligen kul för de inblandade själva, knappast för någon annan.
Filmens premiär runt världen är synnerligen vältajmad med den pågående ratificeringen av Parisavtalet. Här går den upp just som Sverige och EU sagt ja. Kanske håller tillväxtdoktrinens järngrepp på att lossa.
En intressant detalj är filmens avslutande del om Finlands framgångsrika skolsystem, som står i skarp kontrast till de dramatiskt fallande resultaten i Sverige. Vad är förklaringen? Jo, att Finland byggde vidare på 1970-talets ”flumskola”, den som systematiskt monterats ner och bespottats alltsedan 1990-talet i Sverige. Ödets ironi.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 14 oktober
Gå till toppen