Kultur

Stadens skönhet och medkänsla

Tore Johnson, "Bilder från Paris", Landskrona museum, t o m 27 november 2016. Jean Hermanson, "Dublins barn – det första och sista arbetet", Landskrona museum, t o m 26 februari 2017

Tore Johnson, ur "Bilder från Paris".
Många, kanske de flesta av oss känner igen känslan. Vi är på resa och har kommit till en ny stad, och det är som om staden aktiverar vår blick. Den får oss att iaktta på ett nytt, mer aktivt sätt: gator, byggnader och människor står fram med tydliga konturer och allting tycks värt att dokumentera med kameran eller mobilen.
Längre än till att samla bilder att skicka som hälsningar, bilder som sedan blir delar i vårt livs album, kommer vi väl inte. Något annat var kanske heller aldrig meningen. För de svenska fotografer som under åren efter andra världskrigets slut reste ut i Europa var situationen en annan, vare sig de hade specifika uppdrag eller befann sig på egen jakt efter motiv.
Det var bildtidningarnas och fotoreportagens tid, med amerikanska Time och Life och svenska Se som tongivande förmedlare av fotografiska intryck från skilda platser. Paris behöll länge den dragningskraft som den alltmer internationella staden skaffat sig under mellankrigstiden, då så många amerikanska, engelska och skandinaviska konstnärer och författare hade bosatt sig där.
När Tore Johnson, född 1928, kom till Paris som bara lite mer än tjugoåring kom han faktiskt tillbaka till sin födelsestad. Hans far var författaren Eyvind Johnson, en av dem som sett Paris som ljusets stad och oemotståndligt dragits dit. Kanske gav den personliga bakgrunden Tore Johnson en särskild blick för Paris. I alla fall är det lätt att se hans finstämda bilder som ett led i en lång följd av Parisskildringar med berömda namn som Atget, Brassaï och Cartier-Bresson. Många gånger är hans fotografier av samma klass som deras.
Tore Johnson avläste, som titeln på en av hans fotoböcker löd, Paris hemliga tecken. Staden var ett landskap fullt av poesi, av ögonblickshändelser och flyktiga stämningar som kameran kunde fånga och bevara. På liknande sätt hade André Breton värderat den fotografiska bilden när han 1928 skrev sin roman "Nadja" och lät den illustreras med foton från Paris gator.
I Tore Johnsons fotografier ryms stadens svårbeskrivbara, melankoliska skönhet men också dess smuts och hårdhet. Vi är långt från turistbilderna, inte bara vad gäller kompositionsskicklighet och blickens originalitet, utan framför allt genom det samlade intrycket. Här är det inte din eller min eller en enskild människas närvaro som styr motivvalet: avsikten är att ge ett mångfasetterat porträtt av staden. Det är Paris självt som är huvudperson.
Femton år efter det att Tore Johnson med sin Rolleiflex utforskat Paris reste Jean Hermanson i slutet av sextiotalet till Dublin. Han hade tanken att göra ett bildreportage efter en annan av modernismens berömda stadsskildringar, James Joyces porträtt av Dublin i "Ulysses". Idén är god – under det dygn romanen utspelas vandrar dess huvudpersoner genom stora delar av centrum, och även de södra och norra utkanterna har sina kapitel. Men Hermanson var inte ensam om tanken, flera sådana bildodysséer publicerades i internationella tidskrifter och kanske var det vad som fick honom att i stället fokusera på de barn han mötte på Dublins gator.
Barn har ett annat perspektiv på omvärlden än vuxna. Deras bild av världen präglas mindre av erfarenhet och inlärda konventioner. Barnets blick är kanhända oskyldigare än den vuxnes, men ingen ser orättvisor och lögner så som ett barn.
Den vuxne fotografen kan naturligtvis inte förvandla sig till ett barn, och Jean Hermanson är ärlig nog att inte låtsas det, att inte tro att han bara genom att huka sig skulle kunna inta deras låga perspektiv. Men hans bilder – nästan alltid tagna utomhus – av irländska barn präglas av en stark medkänsla som aldrig tillåts slå över i sentimentalitet.
Det är det fattiga Dublin, bakgatornas och utkanternas tillvaro som upptar Hermanson. På de enkla läktarna kring hund- och hästkapplöpningsbanor tar han komplexa och samtidigt omedelbara gruppbilder. Åskådarens blick kan vandra från den ena gestalten till den andra, men vi inser så småningom att det är de pojkar och flickor som trängs med de vuxna som är huvudpersoner. Det är deras direkta upplevelse av tillvaron, deras sorg och glädje, som Hermanson vill – och lyckas – komma nära.
Med dessa två mycket fina utställningar befäster Landskrona museum sin position som en av de intressantaste arenorna för fotografi i Sverige. Sedan hans död 2012 har muséet hand om Jean Hermansons stora arkiv, och ur det kommer säkert fler intressanta projekt att födas.
Gå till toppen