Hurula, Avantgardet, Västerbron: The Tivoli, Helsingborg 15/10.
Vid det här laget har det skrivits så många låtar om droger och alkohol att pophistorien ibland beskrivs bättre av en atlas över berusningsmedel än av en karta med geografiska landmärken. Trots det, eller kanske just därför, finns det något befriande i att se Rasmus Arvidsson stå på en scen och gasta ur sig texter om ögon döda av tjack och smärta som måste dränkas i sprit. De sånger han skriver under namnet Avantgardet är nykterhetshyllningar med potential att halvera ölförsäljningen på varje klubb hans band besöker.
Det hade kunnat bli hur präktigt som helst och nog har Avantgardet drag av den svenska proggens pedagogiska ambitioner. Men musiken som rör sig runt Arvidssons texter är motsatsen till allting duktigt. Sången är halvt mumlad, halvt skriken och bandet arbetar med ett garagesväng som verkar bygga på ett strikt förbud mot att sätta båda fötterna i marken samtidigt.
Västerbron är på alla sätt ett prydligare band. Visserligen arbetar de med ett snubblande anslag som liknar både 90-talets slackerrock och den adrenalindrivna självförstörelseknapp som en gång var At The Drive-In. Men det här bandet är en välordnad enhet, driven av studsande trummor, raka basgångar och texter som gör sina poänger så klara som möjligt.
Deras konsumtionskritik kommer kanske inte inspirera några demonstrationståg men när de skriver emopunk om att somna på soffan och känna att livet är bortslösat är de skickliga förvaltare av en rocktradition som annars gör ganska lite väsen av sig nuförtiden.
Något liknande skulle kunna sägas om Robert Hurula Pettersson och hans medmusiker. De rör sig närmre den klassiska punken än nästan något annat svenskt band på den här nivån men hittar ändå sätt att bli mer än konserverade 70-talsdrömmar.
Som liveakt är de våldsamt intensiva, inte bara för att de rör upp ett driv med imponerande integritet och teknisk kompetens utan också för att de frammanar en sorts romantisk desperation. Mycket baseras på klassiska rocktroper ett vi mot ett dem, en natt som brinner, en hemstad som blivit för liten men de naiva dragen är alltid mer charmerande än poserande.
Med åren har Robert Hurula börjat luta sig mer mot en molande melankoli och mindre mot den känsla av ungdom och uppror som präglade hans sorgligt kortlivade band Masshysteri. Han väljer fortfarande den kortast möjliga vägen till de känslor som intresserar honom och de är fortfarande inte allt för många. Men i kväll finns en stillhet under aggressionen, en vilja att låta molnen av oljud lugna lika mycket som de ruskar om.