Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Åsa Anderberg Strollo: Han, hon eller hen

Bild: Håkan Röjder
Pronomen är vår mest omdiskuterade ordklass just nu, och det gäller även bland barn och unga. Redan förra hösten fick nya elever på Harvards universitet välja att presentera sig som he, she eller xe (uttalas zee, den engelska motsvarigheten till hen) beroende på hur de identifierade sig. Och på många håll i Sverige är det samma sak. Alla idrottsföreningar och skolor är så klart inte där än, men jag vet flera elever på mellan- och högstadieskolor i min närhet som bytt namn eller öppet definierar sig som trans eller ickebinära. Och fler och fler söker vård för könskorrigeringar, inte minst sedan tvångssteriliseringen togs bort 2013.
Jag har läst tre historier för mellanåldern (9-12 år) på temat, tre böcker som kommit ut i år.
Först den översatta ”George” av Alex Gino (Lilla Pirat) som handlar om en tjej som antas vara pojke och därmed inte får spela den kvinnliga huvudrollen i en viktig skolpjäs. Boken är bitvis väl anglosaxisk för min smak, men jag gillar att den så tydligt vänder sig till de yngsta i målgruppen. Böcker för nio- till tolvåringar tenderar att handla om tolvåringar, men så är det inte här.
Sen läste jag Jenny Jägerfeldts dråpliga, fartfyllda ”Brorsan är kung!” (Rabén & Sjögren) som handlar om Måns som får följa med mamma till Malmö en sommar när hon jobbar. Det är skateboardåkning i Folkets park, danska språkförvecklingar och Måns som lever ut sitt sanna jag ihop med den livsfarliga malmöiten Mikkel. Och Måns längtan efter pappa, en förvirrad pappa som inte har följt med till Malmö därför att han sörjer den dotter han trodde att han fått. Speciellt slutet i den här boken är väldigt fint.
Den sista i min temaläsning var Sara Lövestams ”Skarven” (Lilla Pirat) som är en deckare i skärgårdsmiljö med tre fina karaktärsskildringar och berättarperspektiv – Luddes, Olivias och Johans. Johan som är en Johanna och letar efter rätt tillfälle att berätta. Men också Ludde som är en lillgammal nörd och Olivia som är dumt överbeskyddad, och det här gör boken så himla fin – att den påminner om att alla kämpar med sitt, i skarven mellan barn och vuxen. Jag gillar också att identifikationsproblemet inte är huvudhandlingen. Och i alla böckerna, att transpersonerna är i en ålder när man utseendemässigt fortfarande är ganska unisex, det gör dem spännande.
Jag hoppas att det är fullkomligt överflödigt, men jag vill ändå säga: Det här är inte böcker för barn som själva går med de här tankarna. I alla fall inte första hand, för det är ju inte de som har konflikter kring pronomen och blir rädda, förvirrade och vägrar säga hen. Eller vill väl men säger fel namn eller begrepp, av misstag eller ovana. De flesta barn är snabba på att anpassa sig, men en del behöver lika mycket tid som vi vuxna för att ställa om. Och böcker med inifrånperspektiv för att förstå. Så jag skulle snarare vilja säga att de här är för alla som inte går med de här tankarna. Och som bara allmänt gillar moderna, coola böcker.
Gå till toppen