Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Sex, exorcism och köttben

The Cells - Structures of Existence Louisiana, t o m 26/2 2016

"Big spider", ur Louise Bourgeois "The Cells - Structures of Existence".
På en galge av köttben dinglar moderns nattlinne. Louise Bourgeois visste hur hon skulle tränga under huden, med lika delar ömhet och brutalitet. Hon var drygt sjuttio år när hon började arbeta med "Cellerna". Av gistna trädörrar och svetsad metall byggde hon rum av minnen och naken vånda, som hon fyllde med funna ting – gamla möbler, kläder, köttkvarnar – och sinnliga skulpturer. Under de följande tjugo åren tog över sextio celler form i ateljén i den nedlagda klädfabriken i Brooklyn, New York.
Tjugofem av dessa visas nu på Louisiana. Det är en omistlig utställning för var och en som känt Bourgeois dragningskraft. Men även för dem som har allt kvar att upptäcka, om en av 1900-talets största konstnärer.
I "Cellerna" gläntar hon på dörren till det förbjudna och privata. Här utforskar hon familjens snärjande sfär, relationerna mellan könen, kroppen och sexualiteten. Bakom spräckta rutor nystar hon i längtan efter närhet och kärlek, blottar utsattheten och frustrationen, utövandet av makt och kontroll. I likhet med hennes verk i stort förgrenar sig titeln från kroppens inre gömslen till familjens, institutionens och arkitekturens större organismer och struktur. Att röra sig genom rummen är att gå mellan sängkammaren, biktbåset och fängelsecellens kyla.
"The subject of pain is the business I am in", sade Bourgeois. Hon såg arbetet i ateljén som ett sätt att försöka laga det som slitits sönder. Lika ofta diskuteras hennes konst som en form av exorcism, sprungen ur barndomens trauma. "I need my memories, they are my documents" broderade hon på sängen i den första cellen, väl medveten om sin drivkraft. Uppväxt i en borgerlig fransk familj, präglades hon av den dominante faderns mångåriga förhållande med barnens engelska guvernant i hemmet, vilket hon upplevde som ett svek. I sin butik i Paris sålde fadern gobelänger som modern med Louises hjälp restaurerade. Det är modern som porträtteras i den välbekanta, väldiga spindeln som reser sig över en av cellerna, delvis täckt av trasade gobelänger. För Bourgeois var spindeln inte hotfull, utan skyddande när hon tålmodigt spann och reparerade sin väv.
Mot faderns vilja studerade hon konst i Paris, och gifte sig år 1938 med den amerikanske konsthistorikern Robert Goldwater för att därefter hamna mitt i New Yorks dynamiska konstscen. Ändå dröjde genombrottet till 1980-talets början, då hon som första kvinna visade en retrospektiv utställning på Museum of Modern Art.
Det biografiska och psykoanalytiska perspektivet har vägt tungt i synen på Louise Bourgeois konst. Inför ett mytiskt verk som "The Destruction of the Father" (1974), är det lätt att förstå. Här samlas svulstiga röda former kring styckade lemmar i en dunkelt glödande grotta, där modern och barnen i en kannibalistisk fantasi slukar patriarkens kropp vid middagsbordet. Den tidiga installationen är ett av flera starka verk - däribland den svällande fallosen "Filette (Sweeter Version)", döpt efter en flicka - som visar hur "Cellerna" sömlöst växte ur hennes övriga konstnärskap.
Men, som den feministiska konsthistorikern Germaine Greer påpekade i brittiska The Guardian vid Louise Bourgeois död år 2010, vore det synd att låta konstnärens utsagor ensidigt styra tolkningen. Istället lyfter hon fram Bourgeois relation både till modernismen och en mångtusenårig, symboliskt mättad skulptural tradition. Lika intressant är att se hennes arbete i förhållande till de feministiska strategier som utvecklades inom det sena 1900-talets installations- och performancekonst.
Det var med tveklös känsla för det teatrala som Bourgeois skapade sina "Celler". I scener av vanmakt och lidelse möter silkets mjukhet slakteriets redskap, industriell råhet ställs mot handarbetets stygn. Upplevelsen av dem är intensiv och fysisk. Medan det mest intima exponeras för ögats begär, sluter sig rummet klaustrofobiskt om kroppen. Efteråt hemsöker "Red Room (Parents)" och "Red Room (Child)" mina tankar, badande i aggressivitetens och åtråns hetsande toner. Här är sängen, nålarna och spegeln, liksom de realistiskt modellerade blodröda händer som i kärlek eller tvång griper om och håller fast ett annat par. Ambivalensen i dessa händers grepp rymmer i koncentrat den spänning som genomsyrar Louise Bourgeois konstnärskap.
"The Cells – Structures of Existence" är en tät och välgjord satsning, som satts samman av Haus der Kunst i München. Först i sista salen märks att den ursprungligen gjorts för en annan plats. I sin luftiga stramhet blir finalen för mig något av ett antiklimax efter de pulserande hjärtkamrarna i utställningens mitt.
Gå till toppen